walkingbass

Jo, vi står där igen, två håglösa akademiker som väntar på att bli nedskurna med ett distinkt rött pennstreck i nästa budget, övergivna av Direktören, som nu helllre vårdar sin TV-karriär, och Läkaren, som gräver guld i väst. Och självklart. Om det fanns några sådana val i mitt påvra liv, hade jag förstås undvikit en dragig källarlokal på Rosenlund till förmån för dylika aktiviteter. Men det är ingen ursäkt. Jag spelar uruselt. Rektorn, eller snarare, min vän formerly known as Rektorn, är på stridshumör och tröttar ut mig så till den milda grad att jag överväger att sjukskriva mig någon dag eller så, och spöar mig följaktligen med 2-1.

Jag känner mig som ett svenskt landslag med Mellberg som kreativ spelfördelare och Zlatan som uppoffrande mittback. Jag är förlorad. Igen. Och. Det kan kanske kan förklara min förmodat ampra uppsyn imorgon. Fasen.