Allt är eländigt
Jag är rädd att min ålder på allvar börjar kräva sin rätt. Och det är ju inte så konstigt, eftersom jag aldrig har varit äldre.
1. Jag kunde förra veckan inte redogöra för mitt mobilnummer för en av mina baselever. Det går inte att beskriva som något annat än ett hål i huvudet. Eleven ifråga såg först road ut, men när han såg min tomma blick förstod han att hans baslärare sannolikt har passerat zenit. Fritt fall.
2. För två dagar sedan, på väg till mitt basrum på våning fyra, passerade jag glatt just den fjärde våningen i musikhusets trapphus för att en gnutta förvånad mötas av en vindsdörr. När jag med blossande kinder tassade ner för trapporna och diskret försökte att låtsas som om ingenting hade hänt möter jag en baselev som formligen imploderar av skratt. Jag log ansträngt och sa att jag bara skulle kolla en grej.
3. Den som har sett min eländiga uppenbarelse i skolan kan inte direkt anklaga mig för att vara överdrivet finklädd. Hemma är det än värre. Jag kan gå omking i brallor som är behagligt uttvättade och inte nödvändigtsvis helt moderiktiga. Bekvämlighet framför allt. När jag igår hasade mig uppför trappan mot TV-soffan hör jag hur femåringen tassar efter, endast för att säga:
"Snygga brallor, farsan".
Kan jag inte bara få vara ifred?
1. Jag kunde förra veckan inte redogöra för mitt mobilnummer för en av mina baselever. Det går inte att beskriva som något annat än ett hål i huvudet. Eleven ifråga såg först road ut, men när han såg min tomma blick förstod han att hans baslärare sannolikt har passerat zenit. Fritt fall.
2. För två dagar sedan, på väg till mitt basrum på våning fyra, passerade jag glatt just den fjärde våningen i musikhusets trapphus för att en gnutta förvånad mötas av en vindsdörr. När jag med blossande kinder tassade ner för trapporna och diskret försökte att låtsas som om ingenting hade hänt möter jag en baselev som formligen imploderar av skratt. Jag log ansträngt och sa att jag bara skulle kolla en grej.
3. Den som har sett min eländiga uppenbarelse i skolan kan inte direkt anklaga mig för att vara överdrivet finklädd. Hemma är det än värre. Jag kan gå omking i brallor som är behagligt uttvättade och inte nödvändigtsvis helt moderiktiga. Bekvämlighet framför allt. När jag igår hasade mig uppför trappan mot TV-soffan hör jag hur femåringen tassar efter, endast för att säga:
"Snygga brallor, farsan".
Kan jag inte bara få vara ifred?
Kommentarer
Postat av: Anonym
Tack!
/b
Postat av: Michael Strand
...tyvärr måste jag medge att dessa symptom har jag också, eftersom det inte är något man vill skryta med så känns det faktiskt lite skönt att man inte är ensam... Det kanske har med huset Bosse o jag daligen vistas i...
Trackback
