walkingbass

För arton år sedan famlade jag mig fram som nybliven lärare i en av Stockholms vackrare förorter, Lidingö, och det känns som en tid som får allt mattare färger, som färgskalan i ett fotoalbum från sjuttiotalet, men en del av livet förblir konstigt nog alltid kött och blod. De pinsamma klavertrampen, där jag emellanåt bara fick säga att jag är ledsen att jag inte förstod bättre, de ljuvliga stunder där det faktiskt verkade som om lektionerna tog fäste och fart och snuddade vid livets kärna, de lektioner som hade så mycket friktion att jag fick lust att skrapa huvudet i en betongvägg efteråt, konflikter mellan det gamla och det nya, några ögonblick av gemenskap och samhörighet vänner emellan och de personer som utan att veta det lämnade så starka avtryck i en att det inte går att värja sig och det tycks inte heller som om det hjälper att vända blicken åt ett annat håll.
    Det är de där små momenten i ens liv som i efterhand verkar betyda något, när man ändrar riktning för ett tag och lite hjälplöst sträcker ut händerna i en dimma som döljer vägen och man bara vagt anar åt vilket väderstreck som färden bär. Och jag kommer aldrig att glömma anställningsintervjun en het sommardag när du tillsammans med studierektor N frågade vem jag var och vad jag kunde. Konkurrensen var inget vidare; jag fick jobbet och du visade mig musiksalen med Stockholms vackraste utsikt och mitt under brinnande musiklektioner kunde jag se hur finlandsfärjan passerade förbi som ett flytande hyreshus.
    Ditt hjärta och din pondus gjorde mig avundsjuk och fick mig att häpna. Jag minns hur du höjde rösten i korridoren och fick en hel skock med odrägliga mopedkillar att bara tystna för en stund och hur samma röst med värme och musikalisk fraseringskonst kunde fängsla och beröra. Du tog för dig på ett sätt som var helt otvunget och självklart. Den sista gången vi sågs, för ett år sedan, musicerade vi tillsammans. Du sjöng Taube och när du med mitt knaggliga gitarrkomp tagit dig till det sista fermatet, tänkte jag att jag var väldigt glad över att jag fick vara med om det här. En gång till.
   Du har nog fått komma till ro nu. Och jag hoppas att du likt Fritiof i Arkadien får känna doften av kaprifolium och fläder. Happy days are here again? Ann. Den textraden får vänta.