walkingbass

På väg till badmintonmatchen passerar jag en kille i tjugosvepet som ligger dubbelvikt i motorrummet på en vit 240 och minnena flashar förbi som polaroidbilder medan jag glider förbi i min japanska familjebil från tjugohundratalet. Jag minns min hatkärlek till de volvohäckar jag har ägt genom åren och minns episoder som skulle kunna vara tagna från vilket avsnitt av Macken som helst.

1. Min bil kokar i Söderledstunneln klockan 08.00. Jag är tjugotvå år och så stressad över de uppkommna köerna att jag inte förstår att jag överlevde trycket.
2. Min bil stannar strax utanför Söderledstunneln en sen kväll. I bilen sitter ung dam med fysiskt handikapp som jag bokstavligen knuffar upp för den brantaste slänt någon kan tänka sig. Stockholm har aldrig känts mer ogästvänligt än då.
3. Generatorn på volvoaset dör. Byte sker på den skummaste verkstad jag skådat. Bilen parkeras på Folkungagatan, en ung polack kommer ut och byter generatorn. Han kan inte ett ord svenska. Fyrahundra spänn överlämnas till svensk verkstadsägare. Kvitto? Störtlöjligt. Inne i verkstaden försöker en annan olycklig volvoägare att betala sin nya generator genom byteshandel. Hela bilen är full av vakumförpackad rökt lax och han dealar in i det sista innan han lämnar en trave firrar på disken och rullar ut.
4. Ute på parkeringsplats i Skarpnäck. En eftermiddag beger jag mig gående mot parkeringsplatsen. Bilen står parkerad på sin vanliga plats. Men. Någon har snott fyra hjul och bilen ser bedrövad och kränkt ut där den står uppallad på fyra mjölkbackar av blå plast.
5. Bilen dör utanför Norrtälje. I bilen, jag och min fru och vår nu nittonåriga dotter, då var hon fem månader. I ett ingenstans dör bilskrället och med Guds försyn och en godhjärtad kvinnas startkablar lyckas vi ta oss till en mack i Norrtälje och en kille lovar att fixa bilen nästa dag. Vi tar bussen hem och är hemma okristligt sent och jag tar bussen tillbaka till Norrtälje följande dag. Killen på macken har inte kunnat fixa bilen och det slutar med att jag lyckas övertala honom att bogsera mig hem. Norrtälje-Stockholm i åttio knyck med sträckt bogserlina och jag är för trött för att vara rädd och utanför Täby blir vi förstås stoppade av polisen som påpekar det olämpliga i att bogsera en bil femtio knyck för fort och därtill på nittiväg och när den snälla polisen frågar hur långt vi har kört så här är jag för trött för att ljuga och svarar från Norrtälje, men han uppfattar nog som hastigast att jag inte är någon vaneförbrytare och han låter mig löpa med rådet att ta småvägar nästa gång. 
6. Annan Volvo. På väg mot en spelning. Laddningslampan lyser och jag förutsätter att det är generatorn som håller på att lägga av. Jag rullar in bilen på en skrot, köper en ny generator, monterar den själv på en parkeringsplats, bilen fungerar och jag kommer fram till avtalad tid. Inget, jag säger inget har boostat mitt självförtroende mer än när jag lyckades med det. Jag förstår inte hur det gick till, men jag gjorde det. Tack Volvo.