walkingbass

Jag lovade mig själv att inte vända på dygnet det här lovet, men jag förstod att allt var för sent när jag försiktigt tassade upp en morgon, först av alla, och smög igång kaffebryggaren och sörplade i mig mina C-vitaminer så tyst jag bara kunde för att inte väcka de andra verkliga sjusovarna i familjen. Min inbyggda klocka sa mig att den lilla visaren stod på nio ungefär och jag stelnade därför till när jag såg att klockan på mikron var 11.08. Allt var Robert de Niros fel. Midnight Run, till 02.35, en film som inte förändrar världen, men jag tycker att det är trevligt när Robban är sarkastisk och slår folk i plytet samtidigt som han flyr och jagar i samma moment. Det är elegant, snofsigt och det är alltid uppfriskande med den typer av biljakter där bilarna rullar i en bilskrotsbalett och staplas i drivor av svartvit plåt medan Bob glider förbi med sitt sneda leende i en nystulen kärra med sin livrädda fånge på passagerarplats.    
    Men jag drömmer konstiga drömmar efteråt där jag hysteriskt flyr från alla onda påstridiga människor som jagar mig med de mest besynnerliga uppdrag. Och jag kan inte förstå varför de inte bara kan låta mig sova i lugn och ro. Det är inte konstigt att man är morgontrött.