walkingbass

Jag vill inte tala om det. Men det vore eländigt av mig att inte berätta att jag fick storstryk av Direktören ikväll. Medan han glatt berättade att han ätit köttbullar och makaroner en dag, något verkligt exotiskt i hans gyllene liv, lattjade han ut mig i två raka. Mina slag var kraftlösa och mina rörelser var tyngre än någonsin. Som ett arkivskåp rörde jag mig på banan och inget hjälpte. Jag var fången i min egen fyrtiotreåriga kropp och det var en känsla som inte var något vidare. Jag behöver något uppåttjack om jag skall kunna vara en fungerande lärare imorgon och om min pedagogiska gärning är lika stel som min insats på badmintonplanen, elever; lämna allt hopp innan ni in i klassrummet träder. Nu skall jag gråta mig till sömns.