walkingbass

Utanför dagis en kväll i veckan. Luciatåg utomhus. Hög fuktighet och kyla med stående publik som ängsligt fipplar efter videokameror för att föreviga telningarnas falsksång och plötsligt tågar de in, ut, menar jag, från dagisbyggnaden från två dörrar och framför den improviserade scenen sitter en fröken och spelar ackord på gitarr så högt som möjligt, men det är ett synkroniseringsprojekt som är dödens lammunge eftersom de olika leden har hitat egna tempon och tonarter och fröknarna försöker att sjunga in barnen rätt men de slåss tappert för sin rätt att fritt tolka luciasången i polyrytmins ädla namn och det är fullständigt sagolikt. Bakom mig står en senil farmor som undrar när resten av barnen skall komma och medan hennes make, lite för högt, förklarar att det nog är alla barnen, tittar hon desperat efter kaffet och säger att det är väldigt mörkt. Det är kallt och regnet hänger i luften och det är omöjligt att höra verserna för precis intill leker barnens äldre syskon våldsamma lekar i sandlådan och när fröknarna tycker att det är lagom med en vers av Blinka lilla stjärna kör ett kollektiv på tio fyraåringar över dem och drar en vers till. Det finns inget som skulle kunna stoppa dem.

På vägen hem lyser femåringen upp vägen med sitt batteriljus i den röda lyktan. Hon ser stolt ut.