walkingbass

Jag har under ett intensivt kreerande av nya invektiv befriat pumphuset i tvättmaskinen från en bygel från den modell av behåar som min nittonåriga dotter använder. Som tack för hjälpen har jag fått ett vätskande sår på höger hands knogar. Vid en första anblick ser det ut som om jag varit i slagsmål, men när blicken flyttas från min sargade näve till mitt lama nylle förstår åskådaren att det vore omöjligt, tanken är befängd.
    Däremot är det helt korrekt att påstå att min relation till vitvaror det senaste halvåret har blivit mer ansträngd. De bråkar med mig. Vill mig illa och slutar att fungera som om det vore ett rimligt alternativ för en tvättmaskon att inte fungera. Jag försökte, i lätt affekt, förklara för electroluxaset att skälet till hela dess existens är att tvätta, år in och år ut. Jag försökte att berätta för vår tvättmaskin att den saknar något värde överhuvudtaget om den inte tvättar. Men det hjälpte föga. Displayen fortsatte att blinka E20 medan mina elbasfingrar försökte lirka fram resten av trasslet i pumpen.
    Det finns ingen tvättmaskinsgud.