walkingbass

Indignerad. Spelar innebandy en timme med kollegorna och inser snart att jag skulle få lika mycket passningar om jag sprang en halvmil i skogen. Bollarna visslar förbi i alla tänkbara höjder och jag känner mig bara trött. Jag minns PO Enqvist från ett TV-program där han lyfte fram bollsportens estetik och han skulle sannolikt gråta, svimma, dunka sitt huvud i väggen om han hade sett det erbarmerliga spel som mitt lag presterade idag. Vuxna människor som inte förstår att idén med ett lagspel är att i någon mån skicka bollen vidare till en kamrat som möjligen är bättre placerad. När jag efter femtio minuters planlöst viftande får något som liknar en passning glider jag graciöst fram längs kanten och skall precis skicka det perforerade bollaset vidare när min klubba hakas. Jag ruttnar och går hem. Jag skall inte spela innebandy mer. Jag skall vara för mig själv istället. Den här veckan. I alla fall.

P har den stora vänligheten att ta med David Foster and Friends från sin tur till Asien och jag vet att det är för tillrättalagt och för middle of the road för att vara korrekt, men jag kan inte hjälpa att jag emellanåt sitter med mitt mest förnöjsamma åttitalssmil. Det är mitt i det mest strömlinjeformade så oändligt elegant. Det går att vara utan en hel del av det mest slicka, men när Boz Scaggs, den gamle, låter sin släpiga timing och lite skrovliga röst, dra upp breda traktorspår i Fosters porslinsarrangemang händer det något. Jag har lite svårt att förstå hur Foster kan låta Kenny G, västvärldens slipprigaste saxofonist, öppna showen och det låter som att Peter Cetera, en gång hygglig basist och sångare i Chicago, har reparerat sången i efterhand. Men ändå. När Brian McKnight gör EWF:s och Airplays After the love is gone är det slick soul i egen division.

Gnatar och gnabbar med nittonåringen efter middagen för första gången på två månader och hon tycker att det är roligt att jag redan har trampat fel i fadersrollens obarmhärtiga kvicksand och min son säger brådmoget att det känns som om huset är mer befolkat nu. Förvisso.

Det går ju möjligen att fundera på varför man utsätter sig för sådant när 500 femtonåringar vänder nunorna mot en men när de första tonerna i Coldplays Fix You tassar ut från kyrkorgeln så känns det snarare som ett - ja, vad annars?
     Jag vet inte hur många gånger jag har spelat i olika kyrkor i Svea Rike. Från de fnuttigaste missionshus till storslagna katedraler och som den anpassningsbara och veka själ man är har det sänkts och vridit och vänts på högtalare och det har tagits hänsyn till en publik mellan sjuttio och döden som om de skulle falla döda ner av en baston som känns i bröstkorgen, en virveltrumma eller en sprucken gitarrton. När jag känner basen vibrera i den uppbyggda scenen och känner hur baslådorna fyller landsortskyrkan med svullna åttondelar i Snow Patrols Chasing Cars börjar jag plötsligt minnas den där första känslan av att spela i en riktig ljudanäggning när allt bara svarar och det är starkt och larmigt men snyggt och man lutar sig mot ett beat och det tänjer och spänner i en friktion som är något mer än det som går att förklara. Och någon lyssnar. Efteråt har en kantor skrivit i gästboken att det är fel att dra in diskoteket i kyrkorummet. Tillbaka.
     På hemvägen i de kronobergska skogarna, precis när vi börjar fundera på om vi har valt rätt väg hem, ser vi ett rådjur lomma över ett fält. Ointresserad. 

Jag tappade verkligen fotfästet ett tag, men jag gör ett nytt försök med samma enfaldiga uppsyn som vapen mot en förundrad omvärld. Det har varken varit bättre eller sämre sen sist. Jag ångrade mig. Spola tillbaka.  Någon ljusglimt trots allt. Det traditionstyngda födelsedagsfirandet av H, förra året på Frasses i Nässjö, ägde i år rum på McDonalds i Vetlanda under festivalliknande former. Jag har spelat sakrala elvismelodier i en smockfull kyrka i Åseda och mindre sakrala melodier för genomförfriskade krögare i konserthuset. Så impregnerade av gratissprit att jag kände mig lite snurrig bara av att andas in alkoholångorna i lokalen. Min vita paljettskjorta sitter sämre än någonsin och har fått något som liknar en oljefläck på kragen. Det ser inte klokt ut. Jag har varit gräsänkling en vecka och krukväxterna neg vackert av näringsbrist men jag märkte att M inte riktigt ville anklaga mig för det. Det går inte att tänka på allt. Coldplay. Rep och plank för en spelning i Växjö. Som vanligt är jag åratal efter min samtid. Elin Larsson på Jazzklubben. Briljant. Ja, så där är det. Och då har jag inte nämnt den rent fysiska smärta som HV:s omständiga sätt att ta sig vidare till semin har vållat mig. Men ge mig en chans till.


     
   

Om förra veckan var medioker så har den här veckan präglats av idrottsliga framgångar, på det mer personliga planet. Måndag, en rättmätig seger i badmintondubbel över Kapitalet, 2-1. Rektorn och undertecknad flöt fram på golvet och manövrerade ut de gåsleverstinna. Tisdag, innebandy, 2-1 i matcher även om inte spelet var mycket att skryta om. Torsdag, en motionsidrottens framgångssaga. H och jag hade sedan tidigare blivit utmanad av de unga och vältränade P och J i pingisdubbel, och jag måste erkänna att jag var inställd på en riktig kraftmätning, eftersom vi var rätt jämspelta sist vi möttes under leksamma former i Fucking Åmål. Men, nej. Ålder, erfarenhet, känsliga handleder, stabila tävlingsnerver och ett stort hjärta fällde avgörandet. I första matchen skrapade P och J fram en setboll, men vem bryr sig? 4-0 till oss. Andra set, 4-0 till oss och detroniseringen är ett faktum. (Inom parentes, det är ju där jag skriver nu, så bytte vi sedan lag, på nytt en seger med 4-0. Därefter singelspel där jag vann samtliga matcher. Totalt: 15-0 i set.) Men allt det där är ju oviktigt och inget som jag bryr mig om. Det viktigaste är att få röra på sig lite. 

Störtlöjligt. Jag ser på Babel där konsten och litteraturens uppgift att provocera diskuteras och jag har sällan blivit mindre engagerad i ett samtal. Det är helt enkelt fånigt. Jag har svårt att ens lyfta en millimeter på ögonbrynet över Konstfacks elever som spelar sjuka och bombar tunnelbanevagnar. Om jag jobbade inom psykvården och fick ta hand om nämnda simulant eller som sanerare fick skura sprayfärg en morgon kanske jag möjligen hade tröttnat en smula. Men nej. Det är så sökt att det blir vattentunt.
    Vid några tilfällen har jag ju förstås blivit rejält provocerad (läs vettskrämd) av yttringar inom, framför allt, ungdomskulturen. Och det säger väl det mesta om hur räddhågsen jag är. När jag som sjuttonåring, ensam på sommarjobb i Stockholm, stötte på punkare för första gången i Gallerian, med tuppkammar och säkerhetsnålar, blev jag så rädd att jag var tvungen att öka takten och sträva ut mot den friska luften. Min rädsla för punkare avtog med åren. Särskilt när jag jobbade som lärare i en av Stockholms förorter. Lidingö. Da hood (för att citera Dorsin). Jag hade flera punkare i mina klasser som gjorde revolt mot det genomborgerliga sammanhang de befann sig i. Och jag gillade deras attityd och inställning till livet och sig själva. En av mina snälla och lite blyga punkare färgade alltid sin tuppkam grön och en morgonlektion kom han till svensklektionen med ansiktsfärg som Hulken i sitt mest uppretade tillstånd. Kamraterna skrattade och han log på snedden när han berättade att han hade använt karamellfärg som uppenbarligen inte tålde regnet.
    Vid ett tillfälle tror jag möjligen att jag själv har provocerat min omgivning. Lumpen. Efter tre månader av total meningslöshet och ångest klev ut på morgonuppställningen i mina raggsockor och sa till mitt befäl, jag ser fortfarande mustaschen vippa av ilska, att jag åker nog hem idag. Jag har inte tid med det här.
    Imorgon färgar jag håret grönt.


   

Åker ut i snögloppet, lördag kväll, i min illasittande smoking och hinner fundera några gånger på om det verkligen är livets djupaste mening att vistas utanför tegelvillan en vinterkväll som den här och plötsligt står jag med min illa sargade bas på magen och spelar gudsförgätna låtar med musiker av högsta karat i Stora Hotellets spegelsal och det är starkt, så starkt att jag trycker in öronproppen så att den snuddar trumhinnan och plötsligt mellan två låtar hör jag någon skrika, lagom spefullt, vad fin du är , och där står en klasskamrat från högstadiet. Vi tittar på varandra, han en smula rund under fötterna, och jag skriker du med, innan nästa låt knackas in. Efteråt står vi med varsin varm korv i handen och han frågar om jag känner igen honom. Hur man kan glömma ett sånt ansikte? Då 1981, Gyllene Tider och Noise och skoltrötthet och nu gifter våra vänner sig för andra gången och vi hajar till när vi hör om livsöden och trauman. Vi är mitt i skiten. Eller livet. Och det är sagolikt.
    Söndagkväll och jag promenerar med Lundells sommarprogram i lurarna och jag ser inte min omgivning. Han är knivskarp. Hans berättelse om pappan, julgeneralen, är så lundellsk i sin nakenhet och närvaro och när han glider över ämnena från sextiotalet till Skåne till den stora ynkedomen är det med ett språkligt, innerligt flow som jag värms av. Av någon anledning har jag aldrig riktigt fallit för Lundells låtar, men jag är svag för hans romaner. Det svullna berättandet som ställer sig vid sidan om den fina litteraturen och i istället för att använda sig av de smartaste referenserna visar en slags närvaro som är oemotståndlig. På samma sätt som Ranelid. De frågar inte om lov. De erövrar språket, gör det till sitt och struntar i vad som är rimligt eller rätt. Flow.

 

Jag tror inte att jag kan beskriva veckan på något annat sätt. Det började egentligen redan förra veckan, när jag åkte till Stockholm per tåg och plötsligt befann mig i en X2000-vagn till brädden fylld av människor som inte alls borde vara där när jag åker tåg. Tågkupéer gör sig bäst om de är fyllda till en tredjedel. Jag hamnar alltid jämte någon som luktar illa eller skall öppna sin snusdosa i tid och otid eller envisas med att prata för högt i telefon för att jag skall kunna sova. Tåg kan vara meditativt och fridfullt men när jag blir omgiven av så många människor som tycks ha en klarare mening med sina liv ångrar jag alltid att jag inte tog bilen. I bilen kan man åtminstone svära högt åt andra bilister. Högljudda svordomar är en mycket dålig idé i en tågkupé. I en bil går det dessutom att uppfinna nya invektiv utan att någon tar illa upp.
    Framme i Stockholm för att gå på en begravning och allt börjar med att jag halkar, faller handlöst. Dryga hundra pannor dånar i backen i Sollentuna och jag tror att jag skall dö av skam, men få såg min ofrivilliga spagat. På kyrkbacken efteråt försöker jag säga något till mannen som förlorat sin fru när han kramar om mig, men jag är för berörd för att formulera något av värde och jag känner mig uteslutande fånig.
    Det bara fortsatte i samma usla anda på måndagkvällen när jag och Rektorn, ja pedagogproletärerna, fick stryk av Kapitalet, Läkaren och Direktören, som under olustiga former vann med 2-1 i en badmintonmatch som fortfarande får mig att oroligt famla efter min Prozac. Fasen. Jag var precis lika klumpig som det går att förmoda. I bastun efter matchen hyllar jag Seals soulskiva och får mothugg av Rektorn som tycker att den är för mesig. Rektorn har den tamaste musiksmak man kan tänka sig och jag kände mig plötsligt tio år äldre.
    Dagen efter, innebandy för första gången på ett år och vi är 5. Fem. Five. Cinq. Innebandy gör sig inte bra i spel två mot tre i en timme. Min bollkänsla är borta. Tejpen på min innebandyklubba kändes som sandpapper och jag rörde mig som en valross i sirap. Och när jag till slut ställer mig lite lojt på backplats får jag ett skott på smalbenet som ger mig tårar i ögonen. Jag avskyr smärta.
    Veckan fortsätter med två rep på två kvällar och jag har spelat så lite bas de sista veckorna att jag får ont i fingrarna. Blåsorna börjar komma och på lördag kommer jag stå och försöka se oberörd ut när jag spelar låtar jag trodde att jag hade glömt för länge sedan med fingertoppar som svullnar. På ett av repen spelade jag med plektrum. Jag kommer aldrig att bli någon bra plektrumbasist. Antingen håller jag så hårt i den slippriga plastbiten att jag får kramp i hela överkroppen, eller också far den som en dödlig projektil i luften. Efter fullbordat rep halkar jag dessutom jag på väg mot bilen. Igen. Jag trodde att jag skulle dö och jag trodde att min bas skulle gå i bitar och såg det som ett tecken från ovan: Håll dig hemma. Ät praliner. TV-sport. Ägna dig åt undermåliga TV-serier. Blogga.
 

Göterborg Baroque och June Cantores i en tämligen välfylld Sofiakyrka och mina öron kämpar med akustiken i några minuter innan min inre ljudtekniker lyckas sortera upp intrycken och instrumenteringen i den stora efterklangen. Och långt efteråt konstaterar jag att jag tror att jag bara uppfattade tonerna från teorben vid tre tillfällen. Kanske säger det en del om problematiken med att spela på tidstypiska instrument med en uttalad tonsvaghet och ett lite tamt mellanregister.
    Jag är inte tillräckligt mycket konnässör på området för att ge en fullödig recension men jag tilltalas av det chosefria, det enkla och rena uttrycket i sången. Ofta låter barockkörer för mycket skolade operaröster i mina okunniga öron och jag uppskattade därför det slanka, rena och precisa uttrycket hos June Cantores och Göteborg Baroque; musikens porlande polyfoni stördes inte av musikaliska påklistrade manér utan fick tala för sig själv.
    Kvällens höjdpunkt är förstås Bachs Magnificat som i sina korta satser svänger och kränger och pulserar fram i kvicka musikaliska polaroidbilder av en slags musikens evighet. Någon sa efteråt att det här är musik som aldrig tar slut (och gjorde utan att veta det en allusion till Tunströms Juloratoriet)  och det är en rätt träffande beskrivning av Bachs musikaliska lovsång. En fin inspelning finns på tuben. 

...men jag känner mig ovanligt medelålders i dag. Det är delvis min sons fel. Igår upplyste han mig om hur gubbigt det är att vila sig en kvart efter en krävande arbetsdag. Jag försökte förklara hela idén med en powernap men han var obeveklig. Det är gubbigt. Och idag kände jag tydligt att han håller på att bli för stark för att avfärda så där utan vidare. Dessutom, mina musikantkamrater spelar i Stockholm i kväll. Och vad gör jag? Utför mina lärarplikter utan att knota och försöker övertala mig själv att det är oerhört jobbigt att åka buss i 70 mil för att spela i en timme. Det går så där. Även om en bussresa med en salongsberusad (litotes) blåssektion inte gör någon riktigt glad så känns det lite konstigt att inte vara med.

Efter ett strandhugg på Klasses trallar jag hem med tre skivor som öppnar mina öron och för att travestera en kaxig rappare från Norrköping så har jag i helgen insett att jag föddes tio år för sent. Jag var för ung under hela sjuttiotalet. Det arbete som väntar mig kanske inte kan liknas vid ett sisyfosdito, men det tar på krafterna att trycka in den svullet läckra sjuttiotalsattityden i lurarna.
    Lördag. Det börjar med Keith Jarrets My Song vid middagstid. En LP i skick som ny och det är så daggfrisk jazz att det inte går att sluta lyssna. Jarrett är alltid sin egen, men jag frågar mig om Garbarek har låtit bättre, mustigare och mer uttrycksfull än på den här plattan. Det är betagande. Och Palle Danielsson. Var håller du hus nu? Du borde stå stadigt placerad jämte all världens jazzstjärnor med ditt sublima spel och synnerligen vackra ton. Och My Song. Vilken låt.
     Söndag. O´Jays Live in London. Phillysoul. Live. 1974. Och det låter så förgrymmat bra i sitt glittriga överdåd. Det svänger på ett insmickrande och tendentiöst vis med en fläskig brittisk blåssektion och när deras största hit Black Stabbers sprider sig i källarvåningen glömmer jag min värkande rygg och börjar tro att det finns en soulgud.
    Måndag. Steely Dan, Can´t Buy A Thrill och jag förlorar mig in i musiken och deras totalt skruvade hemsida och medan jag lyssnar på Reelin´In The Years läser jag på allmusic.com att David Palmer som verkligen är en totalt främmande fågel på skivan i fråga senare lämnade Jethro Tull och nu mer heter Dee Palmer efter en operation av okänt slag. Det låter som en historia värdig Steely Dan men efter några klick bort inser jag att den Palmer som sjunger med den gulliga rösten knappast var symfonipoppande britt med brutala flöjtinslag utan en amerikan som fick foten av Becker och Fagen. Vad hände egentligen med den David Palmer? Jo, det här.

Nittonåringen ringer hem från down under och jag tappar nästan talförmågan och några timmar senare sitter femåringen och sjunger med i en låt som hon hör i hörlurarna. En låtsasengelska som jag hoppas att hon får ha som sin egen några år till.    

Moodyssons första storfilm känns rätt tillrättalagd och odramatisk när jag sjunker ner i biomörkret och kanske plågas jag av Skavlans försök att fånga tematiken kring barnen när jag flyttas från New York till Thailand till Filippinerna. Men det här är moodyssonland trots allt och efteråt borrar sig fler och fler frågeställningar ner i medvetandet och jag inser att civilisationskritiken i rastret av de fina karaktärsskildringarna är nödvändigt obehaglig. Det är ett vasst nålstick genom stolsryggen, dolt av storfilmens estetik och val. Jag är tilltalad.

Vi fnissar när vi hör orden bokslutsbryt och överförbrukande och förvånas över att nöjdelevindex får vila idag, men i grunden är det förstås sorgligt att våra liv styrs av abstraktioner som är så färglösa och så långt ifrån den vardag av meningsutbyten, sökande, tristess och lust att vi verkligen får anstränga oss för att förstå vad orden egentligen har för mening och berättigande.    
    Jag har de senaste dagarna hört mina elever, utan att ens darra på rösten, förklara och resonera kring vad språket har för betydelse för en text, och deras slutsatser kretsar ofta kring hur författarnas språkliga val förstärker budskapet, personskildringen eller textens känsla. Överföringen är förstås enkel och relevant att göra. Våra liv, det gäller sannolikt inte bara i skolans underbara värld, präglas, i en utsträckning som inte går att överskatta, av de uttryck som beskriver vår vardag. Och det går att vara likgiltig eller bli arg, eller kanske tråna efter Tunströms barfötter och dagsljuskyssande eller Torgny Lindgrens mullrande norrlandsidiom, men våra liv förminskas utan att vi märker det genom beskrivningar i en uttryckens fattigdom och färglöshet. Orden blir såpbubblor som långsamt far ovanför våra huvuden, omöjliga att fånga och för transparenta för att kunna undersökas. Men känslan blir att vi är en del av ett slags övergripande ogripbart projekt där vi inte förväntas förstå, men likväl skall delta och vi har i vårt blinda famlande inte ens Kafkas korridorer att följa. Vi är värda så mycket mer. 
    

Mina ord har tagit slut. Och jag funderar varför det helt enkelt inte går att köpa nya någonstans. Eller varför det inte går att låna ord av någon annan ett tag. En dag eller så. Innan jag inser att allt egentligen bara är ett enda stort köpslående och ett lånande. Jag skulle vilja låna Niemis kolorerade bilder och Hellers svullna amerikanska meningsbyggnad och blanda upp det med Sture Dahlströms attackprosa. Men det vet i fasen om det skulle bli så bra. Det kanske skulle bli som Lundell på steroider i ett enda överlastat färsigt flöde utan konturer, med inskjutna bisatser som aldrig vill leda mot meningens slut. Man måste ju ha något att säga också.

Det januariväder som vi har välsignats med framstår ju inte som någon större lyckobringare när dotter 1 skickar sms där hon förklarar hur strålande hon har haft det och hur solen har visat sin fina nuna i Australien. Högst poetiskt, sant och snillrikt har jag lust att skrika där jag står och tittar ut över matsalens mossbelupna tak innan den första strängkliaren har tagit plats.
    Av någon anledning, har jag den sista veckan plågat flera elever med Rage against the machine och Killing in the name och jag börjar alltmer sugas in i det där fett nedstämda uttrycket och jag bedåras av det sagolika basspelet avTim Commerford. Om jag någon gång träffar honom tror jag att jag just skall säga så till honom. Herr Commerford, ert basspel är bedårande. Vi talar samma språk. Känner ni till Fröding?

J1 ringer hem från down under och berättar att det är morgon och 24 grader varmt och jag berättar att det är kväll, mörkt och kallt här men jag tror att jag börjar landa en gnutta i att barnen, ja just barnen, de där som har vaknat alldeles för tidigt på helgmornarna, blivit sjuka vid helt olämpliga tidpunkter och suttit och pratat, gnabbat och tetat vid matbordet, utan att sakna någon alldeles för mycket nu reser till platser där jag är på ett minst sagt behörigt avstånd och utom allt inflytande och jag skulle ljuga om jag inte erkände att det finns ett svart hål någonstans mitt i bröstkorgen. Samtidigt. Är man ju förtjust och lycklig över att det verkar finnas en avsaknad av rädsla, ett driv och en instinkt att göra något när chansen gives som jag själv helt har saknat. Jag har gömt mig bakom en gitarr eller elbas och trott att det är där livet tar sig sitt charmigaste och mest levande uttryck. Men jag vet inte längre. Ge mig ett skäl till att börja spela bas. Det skulle möjlgen vara Verdine White.