walkingbass

Moodyssons första storfilm känns rätt tillrättalagd och odramatisk när jag sjunker ner i biomörkret och kanske plågas jag av Skavlans försök att fånga tematiken kring barnen när jag flyttas från New York till Thailand till Filippinerna. Men det här är moodyssonland trots allt och efteråt borrar sig fler och fler frågeställningar ner i medvetandet och jag inser att civilisationskritiken i rastret av de fina karaktärsskildringarna är nödvändigt obehaglig. Det är ett vasst nålstick genom stolsryggen, dolt av storfilmens estetik och val. Jag är tilltalad.