walkingbass

Jag promenerar länge med solen i ansiktet och Dvoraks åttonde symfoni i lurarna. Den går att ladda ner gratis och ja, lagligt, här, i en mycket potent inspelning med The Royal Concertgebouw Orchestra under ledning av Giuiini, och dessutom finns nio andra symfonier fritt tillgängliga. Dagens bonus. Och på något vis passar musiken med den stickande gödseldoften i luften. Det är lantligt, pastoralt och flöjtteman som målar upp de stilla landskapsmålningarna och jag blir nästan inte alls rädd när jag möter en häst med ryttare, men går ändå över till andra sidan vägen, för jag vill ju inte störa ekipaget i onödan. Det är folkloristiskt, musiken alltså, men inte på det där lantlolliga sättet, utan mer ståtligt och rakryggat med rena klanger och nästan övertydligt kontrasterande teman, musikaliska aniteser, som ställs sida vid sida innan de förenas i den över allt rådande tematiska bearbetningen. Och jag tycker att vitsipporna och hästskiten gör sig fint till Dvorak.
    Jag gissar att inspelningen är från en radiosändning, det är live, och det är helt otroligt hur mycket hostningar, harklingar och snytningar som ackumuleras mellan de olika satserna. Det skräller i lurarna och jag gissar att en läkare skulle bli direkt orolig för minst en av de skrälligaste hostattackerna. Det måste vara varje ljudteknikers mardröm att rigga ljudet och finkalibrera inställningarna för att upptäcka att just de där riktigt basiga lungsjuka gutturala lätena från killen som borde vara på ett sanatorium fortplantar sig bättre än något annat instrument i sändningen.
    Efter Dvorak stegar jag mig vidare i ipoden och hinner med Epilogue med Patrick Wolff, Epistrophy med Thelonius Monk,  Everybody's Got Something to Hide Except for me and my Monkey - Beatles innan jag landar i Steely Dans The Fez via Jon Clearys Fanning the Flames. I morgon? G.

Det är smärtsamt att vandra omkring i svunna tider och mina händer darrar lite när jag placerar Michael Omartians Adam Again på vinylkarusellen. Det är uppskattningsvis tjugonio år sedan jag hörde skivan senast och jag fick det där hugget i hjärttrakten när jag stod med ett nästan ospelat exemplar i secondhanloppisens tiokronorslåda. Barndomen anfaller. Mitt minne av inspelningen är att den stod för ett nytt soundtrack i mitt tonårsfinniga liv, med Omartians syntiga arrangemang och det djärva greppet att lägga en hel svit, Telos Suite, på ena sidan och när jag följer texten på fodralet noterar jag att Lee Ritenaur (jo, det är stavat så på omslaget) och klassgitarristerna Dean Parks och Larry Carlton finns med i samma svit. Och basisterna: Lee Sklar, David Hungate, och Wilton Felder. Kalla katter som har haft sina känsliga fingertoppar med i fler skivproduktioner än vad som går att räkna. Omartian själv, för den oinvigde, har ju en karriär i amerikansk poulärmusik som har tagit svängen över den bredaste mainstreamfåran: Whitney Houston, Michael Bolton, Rod Stewart, Cristopher Cross och det tycks dessutom som om han coproducerade We Are The World under Quincy Jones beskyddande vingar. Personligen kopplar jag mest Omartian till den kongeniala syntbasslingan på Al Jarreaus Boogie Down, en låt som kanske som få andra representerade den mest musikerpräglade åttiotalsmusiken.
    Allt det här var ju förstås fjärran från min kännedom när jag lyssnade på Adam Again i slutet av sjuttiotalet och jag förväntar mig en resa in i nostalgins allra sötaste smaker, men jag skruvar på mig när jag hör den första sidan. Det är sjuttiotalsolja som inte lämnar avtryck någonstans. Välproducerat men fjärran från Vanelli, Steely Dan eller andra stilfränder och det är först när jag lyssnar på Telos Suite som jag hittar tillbaka till det uttryck som fångade mig då. Det genomarrangerade och här och var nästan symfoniskt bearbetade och jag måste, lätt rodnande, erkänna att jag fortfarande kommer ihåg textrader som I´m alive and well and I´m living in L.A. Konstigt nog kan jag också fortfarande nynna trumpetsolot i Alive and well och jag frågar mig oroligt vilket område i hjärnan som har burit på minnet av ett trumpetsolo i nästan trettio år. Vilka kunskaper har fått stå tillbaka för att min enfaldiga intellektuella konstitution sysselsätter sig med att lagra solosnuttar från vinylskivor som knappast går att hitta längre. Jag är orolig. 
    Min oro blir inte mindre när jag ser att Stormie Omartian, Michaels fru och skivans textförfattare idag säljer miljontals exemplar av sina böcker med titlar som The Power of a praying Husband. Och jag bestämmer mig snabbt och en smula sorgset för att lämna paret Omartian i minnet av ett sjuttiotal som på något sätt aldrig blev mitt eget. 







      

Storbandsjazz? Inte direkt, men det är så uppfriskande med musiker som vågar kliva bort från de bredaste allfartsvägarna och utforska den snärjigt vildvuxna terrängen. Det här är bländande.

Jag lyssnar på en vinyl från sjuttiotalet, Gino Vanelli, och femåringen struttar ner för trappan och ställer sig jämte mig med syskonens nintendogrunka i handen. Cool musik va, frågar jag och när jag upprepar samma fråga för tredje gången lyfter hon blicken och tittar på mig med ett engagemang som påminner om en tonårings tröttaste likgiltighet innan hon fäster blicken på Super Mario igen. Och jag frågar mig var den där attityden kommer ifrån? Hur kan hon titta på mig och betrakta mig som helt förlorad utifrån min musiksmak. Jag skall precis öppna munnen och förklara för henne att det här, det är något helt annat än Johan Palm, när hon utan att bemöda sig om en hejdåfras tar sig upp för trappan med en ljudlig suck. 

Kollegan P skickar ett mail med tillhörande länk och frågar i en kamouflerat älskvärd ton om det bara är han som tycker att jag ser sex år yngre på filmen i fråga. Och svaret är: Nej P, det är inte bara du. Jag tycker att jag ser ovanligt äppelkindad, sund och sober ut. Även om jag alltid har en min när jag spelar bas som får mig att se mindre vetande ut. Jocke däremot, ser som vanligt så där cool och rätt ut. Vältränad och läcker liksom. Med kläder som framhäver hans svällande biceps. Jag tror aldrig att jag har sett rätt ut någonsin. Det är inte min grej liksom. Jag försöker att klä mig så att ingen skall lägga märke till mig överhuvudtaget. Och. Jag har börjat se ett mönster. De senaste spelningarna har jag placerats på scenens absolut mest avlägsna plats, bakom trumpodier, körbrudar och högtalarlådor. Det är så svag belysning på min scenplacering att jag måste lysa försiktigt med en ficklampa för att hitta min bas. Men sen blir det annorlunda. När jag tänder min notställsbelysnings modiga trettio watt.
     Du behöver knappast se på filmen nedan för att se mitt intetsägande anlete, men lyssna gärna på Kjell Öhmans pianosolo vid 1.50 och Klas Lindquists saxsolo strax innan är också fint. Lindquist som för övrigt är högaktuell med sin fräscht klingande Nonet.

I serien pistoler och populärmusik noteras att Phil Spector fällts för mord och sannolikt får titta på andra väggar än "The Wall of Sound" i resten av sitt liv. Jag kan inte påstå att jag direkt smälter av det svullna i hans produktioner; det blir för kitschigt på ett simmigt och blekt vis. Men Righteous Brothers You've Lost that Loving Feeling från 1965 håller fortfarande i mina öron.



 

Femåringen svor igår. "Jag får inte upp den här jävla lådan." Jag funderar fortfarande på vad straffet skall bli. Tvätta tungan med tvål? Så fort jag slutat skratta. Det är något med felplacerade svordomar som blir sagolikt roligt och jag gissar att mina år i den svenska frikyrkan spelar någon roll och när jag själv, undantagsvis, svär av någon okänd anledning, företrädesvis i bilen, så låter det så fånigt att det gör ont. Jävligt ont. Ont som fan. Du hör ju själv.

Jag åker lagom lyllo hem från påskaftonens skivmässa med tre kassar vinyl och lägger snart andaktsfullt guldkornen på skivtallriken i tur och ordning. Min ambition var att under tiden rätta uppsatser men jag insåg snart att uppsatser i allmänhet mår bättre av att ligga till sig en aning. När nålen hittar Marvin Gayes Live at The London Palladium  från sjuttiosju smälter jag stilla ner till den smuffiga basen, den lätt ostämda saxen, det rätt sunkiga trumljudet och Gayes röst som är så vek och insmickrande i mellansnacken men oljigt soulig i låtarna. Och. Jag erkänner jag är torsk. På motownsoundet, det lättviktiga, glammiga soundet där det verkar som om musikerna får det att svänga och vibrera genom att släppa in luft överallt. Det svävar och puttrar och sjuder i ett tunt böljande dimmoln.
    Marvin Gaye blev som bekant skjuten av sin far och jag kan inte låta bli att fundera på i vilken mening han egentligen kan ha utgjort ett hot för någon, eller ens provocerat någon med sin musik. Men när jag bläddrar fram ett klipp när Gaye sjunger The Star-Spangled Banner så ser vi en artist som representerar något mycket mer än sig själv. Och jag vet inte om jag inbillar mig, men det tycks som om en del skruvar lite oroligt på sig när Gaye hänger i sin frasering. Dyrt.

Min kusin, Anders Gustafsson, skriver en smärtsamt berörande och varm text i tidningen Dagen om folkmorden i Rwanda genom ett brev till Mats, enastående och saknad bror och kusin. Jag försöker att blinka bort tårarna, naturligtvis för den hudnära skildringen av Mats hastiga insjuknande, men också för hågkomsten av de historier om en förlorad mänsklighet som nådde våra öron på sjuttiotalet. 

Jag försöker att locka tjugoåringen med en specialskriven roll till påskäggsjakten, men hon himlar med ögonen när jag för det på tal.

Jag åker till sortergården med femåringen och det är fullsmockat av bilar och när jag till slut hittar en liten lucka vid en container och kliver ur bilen känner jag den där nästan febriga känslan som bara går att finna där. Det är en märklig blandning av företrädesvis män i yngre medelåldern som skall slänga något, hantverkare som tömmer skåpbilar med bråte och äldre kvinnor som med blicken avslöjar att de är beredda att döda med händerna om någon korsar deras väg mellan den omsorgsfullt skräppackade pedantskötta Forden från 1984 och den för ändamålet avsedda containern. Jag upplyser femåringen om att det är bäst att hon håller mig i handen. Det här är nämligen så nära laglöst område vi kommer i Jönköping. Här finns de häftigt transpirerande nyblivna husägarna som aldrig kört med släp, än mindre backat med släp, som just backar sina taskigt lastade släpkärror i en snirklig sicksackdans mot källsorteringen. Idag såg jag också den andra typen av husägare, den som tycker att det i alla lägen är för krångligt att hyra en släpkärra och därför packar sin alldeles för nya och fina bil full med riviningsbrädor och jag ser hur spikarna rispar den bilklädsel som alldeles nyss var hel och fin.
    Vid minst två tillfällen har jag bevittnat krockar mellan personbilar någonstans mellan wellpapp och trä och sist jag var där slängde en prydlig farbror i sjuttiorycket upp dörren på sitt släp rätt i min framdörr. Det syns nästan inte, sade han när jag frågade vad han pysslade med. Jag tittade på honom, suckade djupt och åkte där ifrån och uppfann minst tre nya invektiv på vägen hem.
    

Tjugoåringen åmade sig som en mask på en metkrok när jag frågade henne vad hon skulle göra på påskafton. Ugglor i mossen. Till slut förstod jag att hon med rävens list försökte undkomma den årliga påskäggsjakten. En mycket rafflande tillställning där barnen hålls på spänn genom en klurig jakt efter de åtråvärda påskäggen. En slags pusseldeckare i skattjaktsform. Hon försökte sidsteppa arrangemanget med tomma agument som "jag är tjugo år och du kan faktiskt inte tvinga mig att vara med". Jag förklarade så kraftfullt jag tyckte att situationen krävde att traditioner är till för att hållas, fördjupas och förädlas. Gensvar obefintligt. Förståelse noll. Jag är förkrossad. 

Jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag rätt ofta funderar på om kombinationen lärare och musiker är särskilt optimal. Det är som en svensk landslagstrupp i fotboll. Det ser bra ut på pappret. Men när jag försöker synkronisera min sönderfallande tillvaro, för säkerhets skull ackompanjerad av en rejäl vårförkylning och hur vet jag att det inte är allergi förresten, så stiger blodtrycket och plötsligt, när eleverna är sysselsatta med sina skrivuppgifter, rullar hjulen: lunch i flykten, packning, resa, get in, soundcheck, rep och plötsligt tittar vi på SM-finalen med Oldsberg som sällskap och försenade som vanligt, framåt halv elva,  står vi på scenen med LaGaylia och Tommy Nilsson och det går hyggligt, nedpackning, sedvanlig korv hos arrangören och i kolmörkret på E4 inser jag att morgonens ensemblelektion börjar om sju timmar och när grejorna är inpackade hemma och jag skall knoppa in vid tvåblecket är jag för pigg för att sova.
    När jag berättar för mina elever att jag kollade på SM-finalen med Oldsberg som sällskap och att jag spelat med Tommy Nilsson och LaGaylia förstår jag att jag i samma andetag lika gärna kunde ha nämnt Gnesta-Kalle, Jokkmokksjokke och Göingeflickorna. Över fyrtio. Passé. Som min dotter brukade säga för att uttrycka sin djupaste indignation: snark.

 

Samme man, som kan ses dra sin bokvagn med ena handen och elegant balansera en kaffekopp med den andra samtidigt som han handleder en knippe elever och förbereder sina välformulerade lektioner, har i helgen lyckats med konststycket att få en av sin läsvärda texter publicerad Under strecket i Svenskan. Jag är stum, inte av förvåning, men av beundran för det aldrig sinande intresse och den personliga särart som präglar hans skrivande och förhållningssätt till litteraturen. Det går ju att stilla fråga sig, i de tider när skolan ängsligt vurmar om sitt rykte, om en sån prestation får den uppmärksamhet som den förtjänar. Troligen inte. Från min kant, hur som helst, en uppmuntrande och försynt applåd.

 

På väg hem från repet slås jag av hur tyst och behagligt bilen går, men glädjen över den japanska symaskinsmotorns pianissimo förbyts snart i eftertankens kranka blekhet och det går verkligen att fråga sig hur hög volym Tommy Nilssons låtar kräver. Men det kanske är just hög volym som krävs. Vad vet jag.

 

 

Jag sökte en ledig stund
och fann en hög med uppsatser
Jag är besviken

Jag brukar naivt, blåögt och infantilt berätta om att jag inte har varit förkyld sen jag började inmundiga C-vitaminer, brustabletter, på morgonen. För tre år sedan eller så. Människor brukar håna mig för min tilltro till mina hemtrevligt sprudlande tabletter och jag har fått förklara ordet placebo fler gånger än jag har önskat. Likväl. Mina piller tog slut i måndags och jag har försummat att inhandla nya. Idag känns det som om jag håller på att bli förkyld. För första gången på tre år. Tillfällighet? Skulle inte tro det.

Plankar Viva la Vida, Coldplays radioplåga, och konstaterar att det finns en detaljrikedom i arrangemanget som får mig att lyssna om och om igen efter akustiska instrument inbäddade i ett reverb av bomullstussar. Ett effektivt stråkarr med små bitiga riff som puttrar ömsom i bakgrunden och ömsom precis framför näsan. Snofsigt.

Jag hade gett upp hoppet redan innan matchen i Scandinavium, säsongen slut, de magiska TV-stunderna till ända, en veckas mollblues, men plötsligt glimtar HV till, sprattlar till som en ål i en hink och de spelare som jag gnällt över i en vecka visar klass och gör strutar så att målnäten måste lagas till morgondagens drabbning. Men dagens hyllning går till Arto Blomsten, expert i Canal+, som med det där stockholmsidiomet som inte låter snorkigt utan mer hemkört, förklarar saker som vi halvtaskiga innebandysnubbar inte har en aning om. Han har med en snipers träffsäkerhet berättat om hur en del spelare strategiskt inte bytte sina innerhandskar under en hel karriär för ge en extra illaluktande effekt vid vad Blomsten kallar face wash på backarna. Eller hur det känns att få en puck på foten. Eller hur konstigt en del spelare disponerar sina byten. Okända detaljer för en soffpotatis, men så mycket mer färs och färg än en övertänd Wikegård kan leverera under en hel livstid.

Med blossande kinder försöker jag att resonera med mina arma elever kring hur parrelationerna och indirekt sexualiteten skildras i Kerstin Ekmans Händelser vid vatten. Det är virrigt, generat och bitvis patetiskt och trots att jag anar en smula empati hos milt överseende elever skall jag i fortsättningen bara handha romaner om ensamma män. Glas, Dvärgen, K och Raskolnikov - var är ni när ni verkligen behövs?  Kärleken får B sköta i fortsättningen.