walkingbass

Meshell, vi kan inte fortsätta att träffas på det här sättet. Ditt basspel får mig att gå i bitar. Det där groovet, som får jorden att hoppa till. Och varför hör du inte av dig? Vi har ju så mycket gemensamt. Jag spelar till exempel bas. Ibland. Men jag klär inte i linne och hängslen. Och dessutom kan jag inte sjunga samtidigt som jag spelar. Då blir allt fel. Om du någon gång har vägarna förbi Jönköping kan du väl bara slå en signal. Det vore roligt att talas vid.

Hej då

 

Får med hjälp av M upp ögonen för det här klippet från Hemma hos med Janne Forsell och Kjell Alinge från en svunnen tid och undrar hur de lyckades med att skapa det där tillståndet som får mig att brisera inombords samtidigt som de har ett perspektiv som är hänsynslöst skärskådande. Ordkonst.

Jag vaktar ett IB-prov och förundras över hur eleverna lyckas behålla koncentrationen när ett sambatåg parkerar sitt slöa slagverkssmatter hundra meter från Brahesalen. Det låter erbarmerligt; först tror jag att det är en trasig borrmaskin, men förstår efter några förbryllade sekunder att det är virveltrummor som spelar rytmer som är en smula frasiga i kanterna. De luttrade provproffsen rör inte en min, medan jag letar febrilt i IBO:s provmanualer efter "How to stop a bad sounding latin groove" men det känns trots allt rätt skönt att den detaljen inte finns reglerad.

Det här kan mycket väl vara den färgstarkaste text jag har läst om musik någonsin. Gestaltningen av Birgit Nilsson är en ren bonus.

Femåringen dånar in med sin kompis och frågar om de får käka kvällsmat hos oss, och visst säger jag och langar fram varm oboy och två genomkomponerade köttbullmackor, modell större, och de mumsar faktiskt i sig allt konstaterar jag förvånat innan de virvlar ut i igen i en ny besynnerlig lek. En halvtimme senare öppnas dörren med ett ryck igen och hon har praktiskt taget brallorna nere och hinner kasta sig på toan innnan det är för sent och när jag hjälper henne på med jacka och dojor igen frågar jag lagom ledande om det inte var en rätt smaskig kvällsmat. Hon tittar på på mig och tänker så att det knakar innan hon frågar vilken jag menar, hemma hos oss eller hos kompisen. Min värld rasar. Har ni ätit kvällsmat där också, frågar jag och hon säger förkrossande nonchalant: Ja, hamburgare.

 

Jag åker buss till kneget och hamnar strax bakom Målaren, ett av stadens verkliga original med ett helt obrutet humör och ögon som är vänliga, glada och uppkäftigt provocerande på samma gång. Det är något i hans sätt att närma sig omvärlden som får mig att ruskas om en gnutta. På bussen reser sig en ung kvinna för att låta en äldre dam sitta och Målaren berömmer hennes agerande och frågar om hon vill ha hans plats i stället. Hon tackar nej, men det hindrar inte Målaren att fortsätta samtalet och han säger skrattande att han brukar hänga knäveck i ledstången i taket när det inte finns plats. Vid nästa hållplats hoppar han av med kryckorna i handen.
    På nittonhundratalet jobbade jag en period på Lijeholmsskolan som låg gudomligt vackert belägen vid Vätterns strand, i dag är det lägenheter där, och jag cyklade ofta längs Vätterstranden till jobbet på mornarna. En septembermånad var sällsamt varm; Vättern var vältempererad och låg inbjudande spegelblank och när jag i sakta mak rullade fram mot morgonlektionen var det omöjligt att inte gripas av den där känslan av fångenskap. Arbete, amorteringar. Fast i systemet. Ungefär. Jag kände mig å andra sidan inte ensam. Horder av löneslavar trampade fram sakta samtidigt som de tittade ut över sjön och tänkte på den sommar som höll på att rinna dem ur händerna.
    En morgon sagda september, halv åtta, rullar jag så på min hoj och jag skall precis svänga av från Vätterstranden när jag ser hur Målaren står och låter morgonsolen torka den brunbrända kroppen efter ett morgondopp. Och i ett för ändamålet avsett cementrör har han tänt en brasa och på ett galler som nog används mest för att grilla korv har han ställt en kaffekanna i plåt och det ryker stillsamt ur pipen. Det är storslaget men ändå nästan pastoralt stillsamt och det är en känsla av paradis. Han ler med hela ansiktet och följer karavanen av cyklar med blicken och ropar med hög och klar röst : Ha det så trevligt på jobbet idag.
    Hela dagen funderar jag på exakt när det där ögonblicket gick förlorat för min egen del. Men det finns kanske kvar.
        

Ser på semin mellan Man U och Arsenal och det är en estetik som nästan inte låter sig förklaras när Uniteds anfall med fyra pass skär, ja strimlar Arsenals lagbygge i små hanterbara bitar och londonlirarna tycks till slut acceptera att de är hjälplöst efter. Ronaldo är en verkligt distinkt killer och Rooney, den gamla divan, sliter och tjänar uppoffrande som defensiv hjälpgumma när han inte sysselsätter sig med att slå de absolut avgörande passen eller får Almundia att längta efter värmen i Spanien. Och Park som springer non stop på mittfältet och stör varje försök till uppspel och Ferdinand, halvgrinig som låser dörren fullständigt i försvaret tillsammans med Vidic som tycks vara överallt.
    Det är den bilden jag vill ha på näthinnan när jag somnar i kväll och om jag hör eller ser att den OlaGlennSladjanGlennTommy försöker att analysera min upplevelse av skönhet med sina kackliga kommentarer och tröttsamma förskoleteckningar är jag rädd att jag måste sjukskriva mig. Gode Gud. Hur mycket går det att tala om det absolut uppenbara i samband med en fotbollsmatch? Jag måste berömma Strömberg och Strömblad som initierat och med ett rörligt fotarbete lyfter fram sådant som jag själv inte alltid ser. Men sen räcker det. Jag upplever inte att all världens förståsigpåare nödvändigtvis måste skriva mig på näsan vad de tycker om en match vars karaktär så kristallklart visats i burken. Låt mig vara. För fasen. 
   

Min gode vän Läkaren får med mig på en golfrunda på pay and play, min andra niohålsrunda i livet och jag rullar ur sängen, frivilligt, halv åtta lördag morgon. En strålande dag och en förvånansvärt pedagogisk instruktion av en man som dagligdags kommunicerar via frågor och otydliga recept. Det hela är riktigt lyckat, även om min medspelare har svårt att dölja sina leenden när jag bekantar mig med närmiljön för att söka efter enstaka snedträffar. Och när jag väl landar på green utnyttjar jag fler puttar än handens fingrar. Men. Jag inser snart att jag helt har missat klädkoden. Jeans, munkjacka och jympadojor verkade praktiskt när jag gjorde en okulär besiktning av min garderob. Jag tror inte att jag har känt mig mer fel sedan jag promenerade över Axamobadets gräsmatta iklädd svart kostym på väg mot en bröllopsspelning på sommarens hetaste dag. Golf är en snobbsport. Säg emot den som kan. Men klädkoden är så där förrädisk som den tycks vara på Södermalm. Du kan ha en sliten tröja och en taskig kavaj, om det är av rätt märke och du dessutom har trasiga brallor eller en keps som är så där excentriskt rätt. Eller varför inte ett par färgglada strumpor? Det är samma symtom på golfbanan. Jeans, ja men till en lammullströja som kostar fyra dagslöner. Tröja med luva, ja men till några andra brallor. Jympadojor, nä det avslöjar direkt att du inte spelar tillräckligt ofta för att investera i ett par snofsiga pjuck. Den som känner mig något, förstår direkt att jag är fullständigt förlorad i dylika sammanhang. Det går inte. Jag är bara fel. Där också. 

Jag lyssnar på en ny soulikon från Norge, Ole Børud, i Allianskyrkan och jag är imponerad. Det svänger, studsar och kokar om bandet på tio man och jag tänker några gånger på att det är rätt märkligt att det står tio unga män i kostymer som sitter lite på sniskan och spelar så att det knakar i fogarna. It´s a man's world som JB sa. Nåväl, det är fullblodsmusik av yrkesmän och tillbakablickarna till åttiotalet är många och charmiga för den som kan sin västkustmusik. Tvåstämmiga gitarrsolon a la Graydon, trestämmig slick kör, tumfunk och disciplin. Det är genomarbetat med Børuds solida röst som lätt tränger igenom ljudbilden. Ljudet är bra, men i mina öron ett snäpp för starkt för att det skall bli riktigt bra. Det blir problematiskt när kören, blåset och gitarrer strider om samma ljudområde. Kören låter bra, men ett fetare blåssound hade lyft helheten; nu blir det smattrigt och puttrigt, men inte riktigt bärande som ensembleenhet. Och det är synd, när tre musiker av den kalibern inte får det utrymme de förtjänar. Någon sa att OB vet precis vad han vill få ut av sina band, och det märks på gott ont. Jag kommer på mig själv att längta efter ett spräckigt saxsolo, som kommer sent omsider, eller ett mer improviserat sväng och röj, även om det som levereras exakt ända in på sextondelssynkopen är alldeles strålande. Å andra sidan, hur skall jag kunna klaga när Børud spelar Michael Omartians Fat City. På det sättet.

En dag i etthundraåttio som börjar med Hey Joe i ensemblepasset på morgonen och slutar med räkor, inte musikaliska. En del dagar är så där, man tar sig igenom med en rätt hög puls och känslan av att någon flåsar en i nacken, men ändå med ett rätt brett leende. Och plötsligt sitter jag i en tom kyrka och repar inför en vårkonsert med tre musiker med de största öron, ja bildligt talat, mina öron är bokstavligt talat de största. (Det måste vara en slags sjukdom jag har, att alltid förklara mina metaforer. Jag gör det oavbrutet i klassrummet och eleverna ler inte ens. Får jag låna era öron, bildligt talat. Halvkul.)  Vi spelar Pat Methenys undersköna ballad Always and Forever och jag tror att det kan vara ett av de vackraste balladteman som har skrivits. Ibland är skönheten, de rena fulländade linjerna det enda som bär. Och när Metheny spelar, gestaltar och förkroppsligar musik som är så lite manér och så mycket  hjärta, uttryck och den mest innerliga frasering, är det allt som någonsin behövs.

 

Jag hamnar lite oförhappandes på Stadsparksvallen och ser de gröna spöa Vasalund och jag det är något som har hänt med Olle Nordins lagbygge det här året. Det spelas helt enkelt en rätt sevärd och konstruktiv fotboll med spelare på de flesta positioner som inte nödvändigtvis måste tjonga iväg bollen på vinst och förlust utan ser värdet i att försöka passa bollen några gånger först. Det är trevligt och jag tror att jag kommer att återkomma på fler matcher. Bara att se Olle Nordins engagemang är värt entréslanten.
   

Jag hämtar femåringen på dagis, lagom trött i skalet och småstressad, och hon ritar utomhus men hejdar sig och kommer springande med sin vapendragare vid sin sidan och säger "hej mamma" till mig. Ja, jag är ju hennes pappa och däri ligger sannolikt den komiska twisten. Fattar du? Jag är pappa och hon kallar mig mamma. Och de två flamslisorna skrattar så att de kiknar. Jag väntar bara på att de skall lägga sig ner på marken i skrattkramper. Ha, ha du sa hej mamma flikar kamraten frustande in mellan andetagen. Ja, det gjorde jag säger min egen odåga och så där håller det på. Helkul. När hon äntligen har sansat sig, går jag för att hämta hennes ryggsäck och när jag kommer ut står de bägge fröna med varsin teckning som ser ut att föreställa varsin väldigt röd apa. Då kommer frågan som jag längtat efter. Pappa (jo, plötsligt är allt som vanligt) vilken teckning är mest lik? Och min trötta skalle tänker. Lik? Lik vad då? Och vad händer om jag säger att den ena är mer lik än den andra? Finns det ett svar som är det förväntade? Men jag inser att jag vandrar på den smalaste diplomatiska spång som finns och muttrar att båda är likast. Och under den mikrosekund av eftertanke som uppstår lyckas jag få med mig det lilla dagismonstret genom grinden och in i bilen. Jag märker att hon tänker hela vägen hem. Så det knakar.

  

Jag åker till den östra sidan av Vättern för att lägga på nya sommarsulor på bilen och jag tycker att jag blir trevligt bemött och sjunker ner i en behaglig fåtölj med en kopp automatkaffe av värsta sorten, som ändå smakar rätt bra när jag tänker på att någon annan gör det jobb som brukar resultera i en ond rygg och flera fantasifulla, men egentligen inte önskvärda, invektiv. Det är då en den unge förmannen träder in i handlingen och säger med grötmyndig röst att, du grabbarna efterlyser originalmuttrarna till lättmetallfälgarna. Och jag inser förstås att jag har glömt hjulmutterasen hemma. Han upplyser mig om att det finns två sätt att göra det på. Åka hem med vinterhjulen på och skifta hjulen själv, eller låna en bil och hämta muttrarna hemma. Jag väljer självklart det senare och får låna en bil som "vi brukar hämta däck i". Det är inte så mycket lyx, säger ynglingen och ler försåtligt. Jag tackar väluppfostrat och sitter snart i firmans skåpbil. Ratten är belagd med en hinna av smuts och fett som får händerna att klibba fast medan förarsätet är oljigt strävt. En pregnant doft av svettig människokropp tycks ha fastnat i inredningen, men jag vevar ner rutorna och slår nytt hastighetsrekord HVA-JKPG tur och retur och försöker att inte tänka på de mikroorganismer som lever i bilen.
    När jag återvänder med de förjordade muttrarna och har lämnat dessa till de flinande gubbarna vid bilen går jag med raska steg mot kundtoaletten för att tvätta bort en del av smutskänslan och jag möter samme unge man som precis lämnar toaletten och han ler igen. Kanske åt att han ser på mig att jag är en smula äcklad av bilfärden. Eller möjligen åt att jag precis skall kliva in i en värld av dofter som han har skapat på alldeles egen hand.

 

Det här kan mycket väl vara det absolut underligaste som finns på tuben. En blandning som nästan inte går att konstruera ens om uppsåtet skulle vara att göra något riktigt udda. En av mina favoritbasister Charlie Haden, som brukar spela med en precis närvaro och ett stort, mulligt kontrasound. Och visst är det Hiram Bullock, som avled för något knappt år sedan, på gitarr. Bullock som har spelat många gånger på jazzfestivalen i Stockholm i sina tajta brallor, här elegant i kostym. David Sanborn på sopransax, Toots Thielemans på munspel och Nick Cave - som sjunger Hendrix.
    Jag kan inte hjälpa det, men när jag ser videon tycker jag att alla ser besvärade och obekväma ut. Toots, som ju är en gudabenådad solist, verkar inte alls känna sig hemma med de rena klangerna i Hey Joe och Haden spelar gnälligt och gnetigt. Sanborn joddlar på i vanlig ordning men det blir absolut ingen helhetskänsla i arret. Alla tycks spela för sig själva. Cave har ju tidigare visat att han med ett rätt charmigt eftertryck kan göra tolkningar av andra artister men det här blir i min värld fullständigt fyrkantigt och förfärligt fel. Rätta mig gärna.

M har köpt en våg, och det finns ingen baktanke med det försäkrar hon, även om min favoriteufemism 'klädsamt fylllig' inte känns så rätt längre och plötsligt befinner jag mig på en långpromenad som naturligtvis inte har något med min bedrövliga fysiska status att göra. Jag behövde lite luft. Och på vägen ständigt dessa hästar som kastar hotfulla blickar mot mig och idag korsades också min väg av två skogsduvor som spankulerade över min vägbana. Det kändes märkligt. Borde de inte flyga? Skall jag se det som ett tecken?
     Nåväl, efter att ha lyssnat på Spanarnas förnumstigheter, som i sanningens namn inte alltid är lika briljanta, så hamnar jag i Lantz i P4, podversionen, och jag häpnar över det flow och den språkliga nyansrikedom som präglar hennes program. Det växlar från det rent provocerande talspråkliga till meningar som får mig att le av oförställd lycka. Det är rappt, initierat, brljant med ett rätt vasst innehåll som vågar ta riktning åt ett håll som inte alltid är förutsägbart. Och hela idén med inslaget Fotbollskväll är så storslagen och ändå enkel att det borde prisbelönas. Anders G Carlsson bidrar till att Lantz hjärna hela tiden tycks koka av associationer och det går aldrig att vara riktigt säker på vart samtalet skall ta vägen. Och plötsligt ringer de upp Claes Hellgren och frågar den där frågan som alla handbollsåskådare har undrat över: Hur skall domaren kunna se om anfallarens fot är i golvet i målgården innnan han skjuter? Och Hellgren får plats med sina rätt nördiga kunskaper på ett sätt som aldrig skulle ske i Sportspegeln. Det märks att han njuter av att få plats att uttrycka sig och han avslöjar saker om handbollen som jag aldrig har hört honom säga under åratal som kommentator i TV. Ibland räcker det med en fråga.
    Få personer har fått stå ut med så mycket dynga som Lantz; jag tänker förstås på hennes mottagande i P1, där landets samlade surdegar tycks ha haft synpunkter på hennes utrymme i etern. I själva verket är hon så mycket bättre än vad vi förtjänar. Dagen innan hade jag läst Benkes och Cronemans krönikor i DN och för första gången tyckt att de kändes saggiga i sin rätt självupptagna analys av tingens tillstånd. Jag vet inte riktigt vad frågan är men Annika Lantz är definitivt svaret.

Jag ser en undermålig film med M, där den kvinnliga polisen lever med en kriminell dubbelgångare med förflutet i den franska främlingslegionen, och jag frågar henne hur hon vet att jag inte har ett förflutet i ett elitförband och rånar banker på fritiden. Hon påpekar snabbt att jag hade ett klistermärke med Lille Skutt på min namnbricka under min mycket korta militära karriär. Och?

Kollegan H bad mig för några veckor sedan att ta hand om hans fyrhjulsdrivna monster, en svart stadsjeep, medan han njuter av de varma vindarna i Berlin. Han verkade lite spänd när han frågade om jag kunde förflytta bilen, hans skötebarn, från skolgården till min garageuppfart, så att den inte skall behöva stå ensam och utsatt om nätterna. Eftersom jag är vänlig och serviceinriktad till naturen kunde jag bara tjänstvilligt ställa upp. Med ett varmt leende dessutom.
    Allteftersom dagen för utlandsresan har närmat sig har H sett alltmer ansträngd ut och kulmen nåddes när han i förtrolighet upplyste mig om att det finns två (2!) blanketter för skaderapport i handskfacket. Jag insåg då att H i sin kalkyl har räknat med att jag sannolikt kommer att krocka: a) på vägen från skolgården till mitt hus, samt b) på vägen från mitt hus till skolgården. Och då kan det ju vara på sin plats att ha ett par skaderapporter. Mitt förtroendekapital är rätt kraftigt devalverat.
    Av det skälet tänker jag inte berätta för honom att jag kände mig nödd och tvungen att testa fyrhjulsdriften i lite svårare terräng. Och att bilen klarar vilka backar som helst, men har en tendens att fastna i träskmarker. Det tycks också som om listerna lämnar en del i övrigt att önska. När bilen är till hälften under vatten läcker den som ett såll. Men om det får han inget veta.
   
    

På vägen från lärarhorden bestämmer jag mig för att passera Landhs Konditori för att höja min raskt fallande blodsockernivå. Kaffe och dammsugare. Jag frågar den unga damen bakom disken om dammsugaren är hemgjord och hon tittar förvånat på mig innan hon bekräftar att så är fallet. Snart sitter jag vid uteserveringen vid vattnet och läppjar på kaffet och avsmakar den lilla gröna godsaken. Dess yttre är till belåtenhet, men jag tycker att själva innanmätet är lite väl löst i konistensen och jag smackar och letar efter den ljuva arrakssmaken, en ton av alkohol som gifter sig så förnämligt med marsipanen, den mörka chokladen och kaffet. Men. Den finns inte där. Den lilla kondisbiten är välgjord, jag anar till och med en smula kärlek, men tam. En dammsugare måste ha ett drag av vuxensmak som retar gommen. Något som lyfter den från havrekakans torftighet men ändå inte faller över i napoleonbakelsens svulstighet. Ja, hellre det sistnämnda då. En dammsugare måste ha attityd.

Jag ansluter till länsstudiedagen för gymnasielärarna, på min lediga dag, för att lyssna på utbilningsminister Björklund och jag har hört allt förut. Han är en strukturerad retoriker och det märks att han har sagt det förut. Och jag tror faktiskt att de första 70 minuterna av föredraget är identiskt med det han sa för ett år sedan. Han svarar lite halvt svepande på de frågor som dyker upp och jag smiter raskt vid en lång förklaring till hur sextonhundra lärare skall utspisas i tre matlag i tre olika lokaler vid tre olika tidpunkter.

  

Jag försöker med hjälp av självömkan, en av mina främsta grenar, få femåringen att hämta en filt till eftermiddagens tupplur. Hon svarar kallsinnigt att hon inte tänker bistå mig med denna enkla handräckning.

- Det käns inte som om någon bryr sig om mig, försöker jag med märkbart bedrövad röst.
- Du bryr dig om dig.
- Jag håller på att frysa ihjäl.
- Du bara skojar.

Det känns som att det kan vara läge att se sig om efter en plats på ett trevligt äldreboende så småningom.