walkingbass

Kollegan P skickar ett mail med tillhörande länk och frågar i en kamouflerat älskvärd ton om det bara är han som tycker att jag ser sex år yngre på filmen i fråga. Och svaret är: Nej P, det är inte bara du. Jag tycker att jag ser ovanligt äppelkindad, sund och sober ut. Även om jag alltid har en min när jag spelar bas som får mig att se mindre vetande ut. Jocke däremot, ser som vanligt så där cool och rätt ut. Vältränad och läcker liksom. Med kläder som framhäver hans svällande biceps. Jag tror aldrig att jag har sett rätt ut någonsin. Det är inte min grej liksom. Jag försöker att klä mig så att ingen skall lägga märke till mig överhuvudtaget. Och. Jag har börjat se ett mönster. De senaste spelningarna har jag placerats på scenens absolut mest avlägsna plats, bakom trumpodier, körbrudar och högtalarlådor. Det är så svag belysning på min scenplacering att jag måste lysa försiktigt med en ficklampa för att hitta min bas. Men sen blir det annorlunda. När jag tänder min notställsbelysnings modiga trettio watt.
     Du behöver knappast se på filmen nedan för att se mitt intetsägande anlete, men lyssna gärna på Kjell Öhmans pianosolo vid 1.50 och Klas Lindquists saxsolo strax innan är också fint. Lindquist som för övrigt är högaktuell med sin fräscht klingande Nonet.