walkingbass

J1 ringer hem från down under och berättar att det är morgon och 24 grader varmt och jag berättar att det är kväll, mörkt och kallt här men jag tror att jag börjar landa en gnutta i att barnen, ja just barnen, de där som har vaknat alldeles för tidigt på helgmornarna, blivit sjuka vid helt olämpliga tidpunkter och suttit och pratat, gnabbat och tetat vid matbordet, utan att sakna någon alldeles för mycket nu reser till platser där jag är på ett minst sagt behörigt avstånd och utom allt inflytande och jag skulle ljuga om jag inte erkände att det finns ett svart hål någonstans mitt i bröstkorgen. Samtidigt. Är man ju förtjust och lycklig över att det verkar finnas en avsaknad av rädsla, ett driv och en instinkt att göra något när chansen gives som jag själv helt har saknat. Jag har gömt mig bakom en gitarr eller elbas och trott att det är där livet tar sig sitt charmigaste och mest levande uttryck. Men jag vet inte längre. Ge mig ett skäl till att börja spela bas. Det skulle möjlgen vara Verdine White.