walkingbass

Men när jag sitter och försöker fånga dirigentens rörelser bakom en pelare och samtidigt lyssnar efter tuban och stråkarna känner jag mig frödingskt klunsig då jag dånar in med bastoner som är fläskiga, feta och frasiga i kanterna så att det räcker. Och just som jag känner att koncentrationen håller på att köras i småbitar i den förlorade timingens egna dokumentförstörare hittar jag hem till något som känns som en etta och glider med på den framgångsvågen tills jag sköljs upp på sluttonens solvarma strand. Och där, där står huvudvärken och väntar med ett snett leende och öppna armar. Här är jag. Igen. Släck lampan.