walkingbass

Apropå slap bass så är det obetalbart att höra Chuck Rainey, legenden, berätta om hur han snurrade på sin stol för att inte Fagen och Becker skulle se att han slappade refrängen på Peg. Hela klippet är så skönt nördigt att det inte går att motstå. Från Marottas självsväng till Graydons mästerligt elastiska gitarrsolo där han tycks promenera omkring i fagenharmoniken utan kompass men med känselspröten fullt utfällda. Michael McDonalds körsång sitter som en padda i väggen.

En ung begåvad strängkliare, ja en elev, tipsade mig om Nathan Hughes, en singersongwriter och dessutom solobasist. Jag brukar inte gå igång på basen som soloinstrument, men det här är faktiskt något jag aldrig hört tidigare och jag måste tillstå en aning motvilligt, att jag tycker det är rätt coolt. När allt kommer omkring är inte vad världen behöver mer slap, pop, och tumfunk? Jo.

Jag kan inte hjälpa det. När jag ser mitt åttiotals stjärnor så börjar min pollenallergi ge sig tillkänna. Det är något så charmerande i deras syn på sig själva och den pastellfärgade värld de råkar befinna sig i och jag torskar helt på den inlevelse som för länge sedan passerat smakfullhetens gräns. Det finns något så oskuldsfullt, naivt och lyckligt i deras uttryck och den tumme upp som Lionel Ritchie avslutar allsången med är en gest långt innan den ironiska generationen omöjliggjorde varje uttryck av att vara nöjd med någonting. Frågorna är många. Hur bar sig Quincy Jones åt för att få Dylan att sjunga en rad innan tonartsbytet? Hur bra hade Michael Jackson varit idag om han inte snurrat till allt? Var är Kenny Loggins och var skramlar Cyndi Lauper med sina örhängen nuförtiden?

Allvarligt talat, kan vi inte bara spola tillbaka hela skiten? Ge mig mer mintgrönt och chockrosa. Eller åtminstone en uppkavlad kavajärm.

Tillbringade ett par dagar i Stockholm och kan bara förundras, förvånas och motvilligt erkänna att den surdeg som Stockholm utgör en slaskig vinterdag, när alla gnetiga nollåttor tycks tråna efter en vecka i Thailand, känns så avlägsen en sommarvarm vårdag, som även för den mest inbitne lantis torde vara en nåd att stilla bedja om. Jag var helt oförberedd på värmen och traskade omkring i en svart tröja bland de vårchica, streetsmarta innerstadsborna och kände mig som en övervintrad ljudtekniker i färgprakten. Jag befann mig mitt i en ledig dag och strosade slött mellan musikaffärerna som, som vanligt, inte hade det jag letade efter. Trist, eftersom jag precis hade intalat mig själv att det som musikhandlarna ändå inte hade var just det jag behövde allra mest. Då.
     En sak bekymrar mig med stockholmarna. De tränger ihop sig på kaffebarer och tycks vara så upptagna med att anstränga sig med att just vara. Jag är själv svag för caféer i mer gammaldags stil och slog mig ner på Lindqvists på Odengatan och kan efter moget övervägande slå fast att jag just då, i ett befriat ögonblick, åt den godaste dammsugaren i mitt liv. Arrakssmaken bröts gudomligt mot grovmalda nötter och den gröna marsipanen. Det lagom kärva bryggkaffet virvlade runt i en smaklökarnas wienervals och just då insåg jag att det trots allt finns hopp för vår sargade värld. Hur skulle allt kunna vara hopplöst när det trots allt inte är längre än trettiofem mil till den gudomligaste dammsugare som formats av en bagarhand?

Köper The Wind, Zevons sista CD innan han avled 2003, och sitter med öronen på skaft. Jag måste säga att The Wind är förbluffande. Ett starkt avslutande album av en musikalisk särling och jag tilltalas av hur det biter i Disorder in The House och hur det sentimentala i Please Stay blir något avskalat och vackert. Trots att gästlistan inbegriper namn som Springsteen, Emmylou Harris, Tom Petty, Jackson Browne, Don Henley, Joe Walsh med flera så känns det så zevonish. Och det är förstås imponerande hur delarna förstärker själen i Zevons ibland lite kantiga utryck. Det är bluesigt och emellanåt tassar Zevon nära lanoisland men lyckas hålla en klarare, renare linje i ljudlandskapet. Det biter, blöder och svärtar ner. Minns hur Zevon var stand in för Shaffer hos Letterman, märkt av sjukdomen och skitade ner hela studiobandet med sin blotta närvaro. Friskt.

Kan inte låta bli att dela med mig av vad som i mina ögon är det roligaste filmklippet någonsin. Det är något som går sönder i mig vid Sellers avslutningsfras. Repliken, timingen, idén och kontexten. En dag på jobbet. Båda klippen är förstås från Blake Edwards The Party från 1968.

Efter att ha spelat med fler trumpetare än vad socialstyrelsen rekommenderar kan jag intyga att vad som visas nedan är en helt sanningsenlig bild av det temperament och den ihärdighet som alla trumpetare tycks vara välsignade med.

När Björn Melin avgör i tredje perioden imorgon efter en tv-sportsrysare som kommer att gå till historien och varje normalt funtad människa sitter i soffan med nedbitna naglar och den där känslan som befinner sig mellan det totalt hopplösa där inget längre spelar någon roll och den eufori som gör att man skriker så där fånigt högt att de hårt prövade grannarna kommer att betrakta en som mindre vetande i månader, då, då står jag i en synnerligen illasittande vit paljettskjorta i en lokal som enligt vår bandledare är lite ruffigare än det vi är vana vid.
    Och hur skall man tolka det? Vi har spelat på kalsonglagret på I12 med ett kallgarage som loge med tiogradig värme och en fukt som får mig att andas astmatiskt fortfarande. Och en gång i en kohage i Trehörnahult där vår loge bestod av ett förtält och man sjönk ner ända till fotknylorna i den bannade leran. Och en gång i ett gigantiskt möbellager i Lammhult där arrangören hade placerat vår lilla tillflyktsort mitt i en toalettkö där vi åt ett julbord bestående av endast prinskorvar och köttbullar. Imorgon? Skall vi spela i en smörjgrop? Byta om i ett frysrum? Jag bävar.

Spelade bas i P1:s radiogudstjänst i söndags. Temat var "Att komma tillbaka" och Lasse Strömstedt talade. Det första som slog mig var att Strömstedts röst var oförändrad, trots att åren verkligen har gått. Strömstedt blev rikskänd som fängelsekunden som just kom tillbaka till ett mer värdigt liv. Och efter gudstjänsten plockade jag fram romanen Grundbulten som han skrev under pseudonymen Kennet Ahl tillsammans med Christer Dahl. Jag läste den för över tjugo år sedan mitt i en läsperiod som mest bestod av Bo Baldersson och Ken Follett och kommer ihåg att jag fascinerades av den lite mer mångsidigt färglagda bilden av fängelsekunderna och att det anades en mer vederhäftig samhällskritik.
     Jag tycker mig ha hört hans historia förut, även om jag tror att han med åren alltmer emfaserar sina föräldrars betydelse, men kunde den här söndagen inte låta bli att fastna i några av hans formuleringar. Han beskrev hur han som återfallsförbrytare antingen befann sig på rymmen eller instängd i ett slags väntrum. Det slog mig, där jag satt och väntade på att få spela nästa låt av Johnny Cash, att det förmodligen är det som är skälet till att vi vanliga galärslavar fascineras av den typen av livshistorier. Vi känner igen oss så väl. Utan att ha varit nära nära en kriminell handling. Jag tycker att jag rätt ofta är på rymmen, även om man bara behöver leta på något närbeläget café för att hitta mig gömd bakom en dagstidning. Och är inte en rätt stor del av livet  en sittplats i ett mentalt väntrum där man väntar på att  livets  egen tandhygienist  skall  trippa fram och  säga:  Nästa?

Mona Sahlin ondgjorde sig i Ekot över att Reinfeldt inte hade berättat för riksdagen vad han skulle säga vid sitt besök i Kina. Men hon medgav mellan raderna, något motvilligt, att det var ba att han hade sagt vad han sagt. Tomas Bodström å sin sida tycker att Sverige skall bojkotta invigningen av OS. Ett för mig helt obegripligt krav, särskilt om det framförs av någon med en politisk bakgrund i regeringsposition. Om vi nu så gärna vill markera vårt missnöje mot Kina borde vi väl stoppa det utbyte vi har med Kina? Stoppa Robert Wells vid gränsen och avsluta de ekonomiska förbindelser som finns. Som politiker måste väl Bodström haft långt större möjligheter att påverka relationerna till Kina än vad Stefan Holm kommer att ha, eller har jag missat något i tingens ordning? Allting var sannolikt lättare 1996 när Göran Persson i sin kristallklara analys i radion hyllade den "stabilitet" som fanns i Kina.  Kanske något för Socialdemokraterna att falla tillbaka på?

Spelade upp några brottstycken ur Symphonie fantastique på en svensklektion igår och drog mig efteråt till minnes den sista musikhistoriatentan jag gjorde på Musikhögskolan i Stockholm. Vår lärare Lennart Reimers hade lagt in en notbild som vi stackars studenter skulle kommentera och helst placera i tid och sätta i någon kontext. Av någon outgrundlig anledning kände jag direkt igen Berlioz' idée fixe och kunde avlägga ett rätt vederhäftigt svar. Jag kommer aldrig att glömma hur himla smart jag kände mig efteråt.

Jag får rysningar när jag ser Palladino spela bandlöst igen. Mannen som skapade ett helt nytt sound efter Jaco. Trots att klippet lämnar en hel del i övrigt att önska så hör man en makalös ton och en känsla i fingrarna som bara är musik och fulländad teknik. Om du vill höra Palladino lira på riktigt så spana in John Mayers plattor. Eller om du står ut med lite sliskig brittsoul från 1900 talet: Paul Young.  Om du undrar över den bristande musikaliska kontexten så är klippet från en studiosession.

I min värld känns finessen med att på författarens vis besjäla döda ting helt ovidkommande. I min värld är påfallande många ting levande och då de visar sig vara levande har de uteslutande onda avsikter. När tingen uppvisar sin ondhet väcks en sida inom mig som jag kanske inte borde tala högt om, men se det som ett inre rop på hjälp. Just nu är det två element i mitt hushåll som särskilt promenerar mig på nerverna. På en ohotad första plats: Diskmaskinsaset. Av alla onda maskiner är vår diskmaskin den ondaste. Vi har dagligen i tre år haft en pluton av servicetekniker här som har fixat och reparerat men nästa dag är det nya problem som stiger ur askan vid tillfällen när man inte önskar det. Igår klassikern, fullmatad diskkorg med glas hoppar ur sina spår för att kraschlanda på de oskyldiga tallrikarna. Och då, när jag står där med den havererade diskkorgen, vaknar den där obehagliga sidan inom mig som vill dra ut diskmaskinen på köksgolvet och, en gång för alla, göra upp. Naturligtvis gör jag inte det. Men jag skulle vilja. Om jag vågade.
    På min lista över maskiner som hotar min inre frid har en ny skrivare anslutit. Nej, jag är ingen datatekniker, inte heller totalt bortkommen, men den här skrivaren är här i uppenbart onda avsikter. Den skriver bara ut mina prydliga lektionsblad och fakturor när den själv tycker att det passar. Det finns ännu ingen logisk förklaring till beteendet utan fenomenet tycks styras av slumpens lagar. Eller läs: om jag vill skriva ut något för att kontrolläsa fungerar den, om jag vill skriva ut ett färdigt original så anstränger den sig inte alls för att leverera. Jag förhåller mig ännu så länge rätt kallsinnig till fenomenet, men om ni en mörk natt ser någon som singlar ut en skrivare från läroverkets fjärde våning mot en obönhörlig död på skolgården så kan ni ju prova att ropa mitt namn. Jag är inte säker på att jag svarar.

Jag somnade framför min favoritdeckare Frost som kanal 9 välsignar oss med. Och jag känner mig plötsligt gammal när jag vaggas till sömns av ett opium för sextiotalisterna: TV-deckaren. Jag menar inte kriminalserier där vi får följa  en hel skvadron av yrkesgrupper och alla är komplexa och unika utan just TV-deckaren; en rund liten man i illasittande kläder och trasigt privatliv som med lite tur nystar upp den pussliga gåtan och ändå är arg och vresig och motvalls. När jag vaknar upp 00.50 sänds Country Music Awards från 2007 och det är så förbaskat bra. Jag bara häpnar. Countryn  torde vara den musikstil som med mest öppna armar har anammat andra genrer. Från det mest spröda akustiska till riktigt rå gungande rock med musiker av yppersta klass bakom artister med guld i strupen och där står plötsligt Carrie Underwood den gnälliga idolrösten och levererar en så nervig sång att jag måste se hela programmet med Martina McBride, Keith Urban och Eagles som faktiskt ser rörda ut över de fantastiska  ovationerna och jag sväljer glatt ett och annat textpekoral av typen God Must Be Busy (There ought to be a Hall of Fame for Mothers, PS, var det så?) för att se countryädlingarna bara köra skiten ur hela den amerikanska drömmen med en sån stolthet och force och när allt är över lägger jag mig och är klarvaken i två timmar. Jag måste bli countrybasist. Med blekta tänder, brun hy och en skäggstubb som man kan tända tändstickor på. Fasen.  

Min äldsta dotter, 19, näpste mig, ja, jag kan inte komma på något mer passande ord, med frasen:

-Chilla, pappa.

Min yngsta dotter, 4, fyllde på med en attack som skulle gjort Ledin och Jämtin, HV:s svin, knäsvaga:

-Du får chilla dig själv, pappa.

Jag kan, fyra timmar senare, inte komma på en fras som skulle kunna fungera som en kontring i detta verbala tvåzonsangrepp.

Letterman fortsätter att upplysa mig om musik som betyder något. Igår. När allt kommer omkring, vad som behövs är en ståbas, en akustisk gitarr och en trummis som piskar fram trion och låter energin frälsa sångaren. Gode Gud. Efteråt tummar jag nervöst på min ipod för att hitta dog´s eye view och Willy Porter för att fylla öronen med musik som är lågmäld och ändå verkar gå på steroider och svart kaffe.

Jag brukar alltid gnälla över att HV, när det verkligen gäller något, brukar drabbas av ett kollektivt storhetsvansinne  och tro  att motståndarlaget skall bjuda på segern av ren vördnad och beundran för Sveriges bästa lag. Idag måste jag kräla i stoftet och uttrycka min beundran för en taktisk triumf som inte skulle ha blivit verklighet utan ett uppoffrande jobb och en disciplinerad defensiv. I slutet av tredje perioden erfor jag samma lyckliga känsla som när HV 1979 för första gången gjorde sin entré i högsta serien. Jag satt då framför en radioapparat i Attarpsskolans gymnastiksal och tyckte att det andades overklighet att HV skulle få möta lag som Leksand och Brynäs i Rosenlundshallen. Ikväll stod jag i soffan och skrek. Mot finalserien.

Gitarristen L visade mig det här klippet på tuben och mungiporna hänger kvar på öronsnibbsnivå varje gång jag ser det. Dessutom. Det där larvet med att gå ner i vikt? Störtlöjligt. De här killarna har ju pondus och verkar sitta tryggt bakom sina musikmöbler och levererar ju fräsande solon av självlysande bluesfraseringar med sina prinskorvsfingrar. Ge mig mer.

Jovisst, det finns uppstickare i neosoulistisk anda, men det räcker att lyssna på det vokala inledningsspåret, en idé som för övrigt för tankarna till Graham Central Stations glansdagar även om deras körarr var mer flåshurtigt svängande,  på Angie Stones The Art of Love & War för att känna sig helt trygg. Det är kul att bli provocerad och nyfiken men det finns också artister som inte behöver bevisa ett smack längre och Stone är förstås en av dessa. Jag såg henne på Stockholm Jazz för några år sedan och hon omgav sig av ett gäng fjunisar som spelade så att Skeppsholmen började att wobbla ut i innerskärgården. The Art of Love & War kanske inte förändrar soulhistorien men det svävar något guldglänsande över produktionen.
    Det är förmodligen ett tecken på att jag håller på att bli en etablerad medelåldring men när jag hör Stones kontrollerade smakfullhet och hur hon använder just den lilla del av röstpaletten som varje låt kräver så är jag helt hemma. Det räcker så fint.