walkingbass

Jag kan inte hjälpa det. När jag ser mitt åttiotals stjärnor så börjar min pollenallergi ge sig tillkänna. Det är något så charmerande i deras syn på sig själva och den pastellfärgade värld de råkar befinna sig i och jag torskar helt på den inlevelse som för länge sedan passerat smakfullhetens gräns. Det finns något så oskuldsfullt, naivt och lyckligt i deras uttryck och den tumme upp som Lionel Ritchie avslutar allsången med är en gest långt innan den ironiska generationen omöjliggjorde varje uttryck av att vara nöjd med någonting. Frågorna är många. Hur bar sig Quincy Jones åt för att få Dylan att sjunga en rad innan tonartsbytet? Hur bra hade Michael Jackson varit idag om han inte snurrat till allt? Var är Kenny Loggins och var skramlar Cyndi Lauper med sina örhängen nuförtiden?

Allvarligt talat, kan vi inte bara spola tillbaka hela skiten? Ge mig mer mintgrönt och chockrosa. Eller åtminstone en uppkavlad kavajärm.