walkingbass

I min värld känns finessen med att på författarens vis besjäla döda ting helt ovidkommande. I min värld är påfallande många ting levande och då de visar sig vara levande har de uteslutande onda avsikter. När tingen uppvisar sin ondhet väcks en sida inom mig som jag kanske inte borde tala högt om, men se det som ett inre rop på hjälp. Just nu är det två element i mitt hushåll som särskilt promenerar mig på nerverna. På en ohotad första plats: Diskmaskinsaset. Av alla onda maskiner är vår diskmaskin den ondaste. Vi har dagligen i tre år haft en pluton av servicetekniker här som har fixat och reparerat men nästa dag är det nya problem som stiger ur askan vid tillfällen när man inte önskar det. Igår klassikern, fullmatad diskkorg med glas hoppar ur sina spår för att kraschlanda på de oskyldiga tallrikarna. Och då, när jag står där med den havererade diskkorgen, vaknar den där obehagliga sidan inom mig som vill dra ut diskmaskinen på köksgolvet och, en gång för alla, göra upp. Naturligtvis gör jag inte det. Men jag skulle vilja. Om jag vågade.
    På min lista över maskiner som hotar min inre frid har en ny skrivare anslutit. Nej, jag är ingen datatekniker, inte heller totalt bortkommen, men den här skrivaren är här i uppenbart onda avsikter. Den skriver bara ut mina prydliga lektionsblad och fakturor när den själv tycker att det passar. Det finns ännu ingen logisk förklaring till beteendet utan fenomenet tycks styras av slumpens lagar. Eller läs: om jag vill skriva ut något för att kontrolläsa fungerar den, om jag vill skriva ut ett färdigt original så anstränger den sig inte alls för att leverera. Jag förhåller mig ännu så länge rätt kallsinnig till fenomenet, men om ni en mörk natt ser någon som singlar ut en skrivare från läroverkets fjärde våning mot en obönhörlig död på skolgården så kan ni ju prova att ropa mitt namn. Jag är inte säker på att jag svarar.