Men åren går
Spelade bas i P1:s radiogudstjänst i söndags. Temat var "Att komma tillbaka" och Lasse Strömstedt talade. Det första som slog mig var att Strömstedts röst var oförändrad, trots att åren verkligen har gått. Strömstedt blev rikskänd som fängelsekunden som just kom tillbaka till ett mer värdigt liv. Och efter gudstjänsten plockade jag fram romanen Grundbulten som han skrev under pseudonymen Kennet Ahl tillsammans med Christer Dahl. Jag läste den för över tjugo år sedan mitt i en läsperiod som mest bestod av Bo Baldersson och Ken Follett och kommer ihåg att jag fascinerades av den lite mer mångsidigt färglagda bilden av fängelsekunderna och att det anades en mer vederhäftig samhällskritik.
Jag tycker mig ha hört hans historia förut, även om jag tror att han med åren alltmer emfaserar sina föräldrars betydelse, men kunde den här söndagen inte låta bli att fastna i några av hans formuleringar. Han beskrev hur han som återfallsförbrytare antingen befann sig på rymmen eller instängd i ett slags väntrum. Det slog mig, där jag satt och väntade på att få spela nästa låt av Johnny Cash, att det förmodligen är det som är skälet till att vi vanliga galärslavar fascineras av den typen av livshistorier. Vi känner igen oss så väl. Utan att ha varit nära nära en kriminell handling. Jag tycker att jag rätt ofta är på rymmen, även om man bara behöver leta på något närbeläget café för att hitta mig gömd bakom en dagstidning. Och är inte en rätt stor del av livet en sittplats i ett mentalt väntrum där man väntar på att livets egen tandhygienist skall trippa fram och säga: Nästa?
Jag tycker mig ha hört hans historia förut, även om jag tror att han med åren alltmer emfaserar sina föräldrars betydelse, men kunde den här söndagen inte låta bli att fastna i några av hans formuleringar. Han beskrev hur han som återfallsförbrytare antingen befann sig på rymmen eller instängd i ett slags väntrum. Det slog mig, där jag satt och väntade på att få spela nästa låt av Johnny Cash, att det förmodligen är det som är skälet till att vi vanliga galärslavar fascineras av den typen av livshistorier. Vi känner igen oss så väl. Utan att ha varit nära nära en kriminell handling. Jag tycker att jag rätt ofta är på rymmen, även om man bara behöver leta på något närbeläget café för att hitta mig gömd bakom en dagstidning. Och är inte en rätt stor del av livet en sittplats i ett mentalt väntrum där man väntar på att livets egen tandhygienist skall trippa fram och säga: Nästa?
Kommentarer
Trackback
