walkingbass

Jag somnade framför min favoritdeckare Frost som kanal 9 välsignar oss med. Och jag känner mig plötsligt gammal när jag vaggas till sömns av ett opium för sextiotalisterna: TV-deckaren. Jag menar inte kriminalserier där vi får följa  en hel skvadron av yrkesgrupper och alla är komplexa och unika utan just TV-deckaren; en rund liten man i illasittande kläder och trasigt privatliv som med lite tur nystar upp den pussliga gåtan och ändå är arg och vresig och motvalls. När jag vaknar upp 00.50 sänds Country Music Awards från 2007 och det är så förbaskat bra. Jag bara häpnar. Countryn  torde vara den musikstil som med mest öppna armar har anammat andra genrer. Från det mest spröda akustiska till riktigt rå gungande rock med musiker av yppersta klass bakom artister med guld i strupen och där står plötsligt Carrie Underwood den gnälliga idolrösten och levererar en så nervig sång att jag måste se hela programmet med Martina McBride, Keith Urban och Eagles som faktiskt ser rörda ut över de fantastiska  ovationerna och jag sväljer glatt ett och annat textpekoral av typen God Must Be Busy (There ought to be a Hall of Fame for Mothers, PS, var det så?) för att se countryädlingarna bara köra skiten ur hela den amerikanska drömmen med en sån stolthet och force och när allt är över lägger jag mig och är klarvaken i två timmar. Jag måste bli countrybasist. Med blekta tänder, brun hy och en skäggstubb som man kan tända tändstickor på. Fasen.