walkingbass

Jovisst, det finns uppstickare i neosoulistisk anda, men det räcker att lyssna på det vokala inledningsspåret, en idé som för övrigt för tankarna till Graham Central Stations glansdagar även om deras körarr var mer flåshurtigt svängande,  på Angie Stones The Art of Love & War för att känna sig helt trygg. Det är kul att bli provocerad och nyfiken men det finns också artister som inte behöver bevisa ett smack längre och Stone är förstås en av dessa. Jag såg henne på Stockholm Jazz för några år sedan och hon omgav sig av ett gäng fjunisar som spelade så att Skeppsholmen började att wobbla ut i innerskärgården. The Art of Love & War kanske inte förändrar soulhistorien men det svävar något guldglänsande över produktionen.
    Det är förmodligen ett tecken på att jag håller på att bli en etablerad medelåldring men när jag hör Stones kontrollerade smakfullhet och hur hon använder just den lilla del av röstpaletten som varje låt kräver så är jag helt hemma. Det räcker så fint.