walkingbass

När Björn Melin avgör i tredje perioden imorgon efter en tv-sportsrysare som kommer att gå till historien och varje normalt funtad människa sitter i soffan med nedbitna naglar och den där känslan som befinner sig mellan det totalt hopplösa där inget längre spelar någon roll och den eufori som gör att man skriker så där fånigt högt att de hårt prövade grannarna kommer att betrakta en som mindre vetande i månader, då, då står jag i en synnerligen illasittande vit paljettskjorta i en lokal som enligt vår bandledare är lite ruffigare än det vi är vana vid.
    Och hur skall man tolka det? Vi har spelat på kalsonglagret på I12 med ett kallgarage som loge med tiogradig värme och en fukt som får mig att andas astmatiskt fortfarande. Och en gång i en kohage i Trehörnahult där vår loge bestod av ett förtält och man sjönk ner ända till fotknylorna i den bannade leran. Och en gång i ett gigantiskt möbellager i Lammhult där arrangören hade placerat vår lilla tillflyktsort mitt i en toalettkö där vi åt ett julbord bestående av endast prinskorvar och köttbullar. Imorgon? Skall vi spela i en smörjgrop? Byta om i ett frysrum? Jag bävar.