walkingbass

Tillbringade ett par dagar i Stockholm och kan bara förundras, förvånas och motvilligt erkänna att den surdeg som Stockholm utgör en slaskig vinterdag, när alla gnetiga nollåttor tycks tråna efter en vecka i Thailand, känns så avlägsen en sommarvarm vårdag, som även för den mest inbitne lantis torde vara en nåd att stilla bedja om. Jag var helt oförberedd på värmen och traskade omkring i en svart tröja bland de vårchica, streetsmarta innerstadsborna och kände mig som en övervintrad ljudtekniker i färgprakten. Jag befann mig mitt i en ledig dag och strosade slött mellan musikaffärerna som, som vanligt, inte hade det jag letade efter. Trist, eftersom jag precis hade intalat mig själv att det som musikhandlarna ändå inte hade var just det jag behövde allra mest. Då.
     En sak bekymrar mig med stockholmarna. De tränger ihop sig på kaffebarer och tycks vara så upptagna med att anstränga sig med att just vara. Jag är själv svag för caféer i mer gammaldags stil och slog mig ner på Lindqvists på Odengatan och kan efter moget övervägande slå fast att jag just då, i ett befriat ögonblick, åt den godaste dammsugaren i mitt liv. Arrakssmaken bröts gudomligt mot grovmalda nötter och den gröna marsipanen. Det lagom kärva bryggkaffet virvlade runt i en smaklökarnas wienervals och just då insåg jag att det trots allt finns hopp för vår sargade värld. Hur skulle allt kunna vara hopplöst när det trots allt inte är längre än trettiofem mil till den gudomligaste dammsugare som formats av en bagarhand?