Yellowjackets på Fasching
När de släntrar upp på scenen och Marcus Baylor knackar in den första låten hinner jag tänka på deras minst sagt lågmälda utstrålning. Tre medelålders män, jeans, promenadvänliga skor och bekväma bomullströjor i diskreta färger. De har inte direkt gjort sig till. Russell Ferrante klaviatur, Bob Mintzer saxofon samt EWI, och Jimmy Haslip elbas. Och Marcus Baylor, en trumslagare, väsentligt yngre som bidrar med bländande teknik och ett modernt trumspel, lekfullt men ändå kontrollerat ner till varje sextiofjärdedel, med en nyansrikedom och slagteknik som katalysator för hela gruppen.
Trots det. De första låtarna är stela och det tycks som om musikerna inte når utanför sitt eget tonspråk, som om de sakta behöver väckas ur ett väl avkopplat mode. Det står still; välspelat men utan energi, och jag drar mig till minnes förra gången jag var på Fasching, då Haslip, i sällskap med Holdsworth, såg ut som han hade varit vaken i tre dygn och mest längtade bort från scenen. Men det här är något annat. Samspelet tätnar och Haslip ömsom leker, ömsom brottar fram det elastiskt tänjbara sväng som är hans signum. Tonen är kristallklar och med slutna ögon låter han musikalisk energi flöda ur den felvända basen. Haslips spel är så nära ett klassiskt ideal det går att komma. Tonen, tonspråket, kontrollen, dynamiken och hans renhet i spelet lever i en fulländad harmoni den här kvällen. Jag har aldrig hört honom spela bättre. Och det är ett fint betyg för en musiker som snurrat på skivtallriken sedan 70-talet. Vid ett tillfälle säger vännen D att det var det bästa bassolo han har hört i hela sitt liv och jag kan inte svara, bara nicka, för det går inte att sägas annorlunda.
Mintzer ger ett tillbakadraget men gediget intryck. Hans spel har aldrig varit vräkigt, utan snarare noggrant och inlevelsefullt med en särskild känsla för ett tonspråk som snuddar vid bop men ändå är lyriskt och jag tycker att det passar Yellowjackets fint. Han tar inte rollen som Solisten utan som musikern i ett större sammanhang och färglägger i den mängd han tycker att sammanhangt kräver. Ferrante är lika trygg i sitt spel, men tillåter sig att hänryckas en smula mer och i de mer renodlade jazzlåtarna kliver han fram och tar utrymme för att sedan backa tillbaka till sitt mer organiska spel. Dyrt.
Det finns förstås lastbilsflak av nostalgiska skäl att uppskatta Yellowjackets för egen del och jag kan inte bortse från att det är en smula overkligt att sitta tre meter från Haslip, höra hans grymtanden när han spelar solo och se den kupade handställningen när han spelar sin kongeniala walking. Men ändå. Det är något totalt uppfriskande att se fyra män framföra originalmusik grundad på hantverket och lyssnandet. Samspelet. Det är inte artisteri som handlar om att bygga en myt kring sig själv. Det är musik som bygger på det djupa kunnandet, och det som skapas i nuet men ändå bottnar i en tradition av jazz, konstmusik och ett kryddmått rock. Och då funkar det fint med jeans och sneakers.
Trots det. De första låtarna är stela och det tycks som om musikerna inte når utanför sitt eget tonspråk, som om de sakta behöver väckas ur ett väl avkopplat mode. Det står still; välspelat men utan energi, och jag drar mig till minnes förra gången jag var på Fasching, då Haslip, i sällskap med Holdsworth, såg ut som han hade varit vaken i tre dygn och mest längtade bort från scenen. Men det här är något annat. Samspelet tätnar och Haslip ömsom leker, ömsom brottar fram det elastiskt tänjbara sväng som är hans signum. Tonen är kristallklar och med slutna ögon låter han musikalisk energi flöda ur den felvända basen. Haslips spel är så nära ett klassiskt ideal det går att komma. Tonen, tonspråket, kontrollen, dynamiken och hans renhet i spelet lever i en fulländad harmoni den här kvällen. Jag har aldrig hört honom spela bättre. Och det är ett fint betyg för en musiker som snurrat på skivtallriken sedan 70-talet. Vid ett tillfälle säger vännen D att det var det bästa bassolo han har hört i hela sitt liv och jag kan inte svara, bara nicka, för det går inte att sägas annorlunda.
Mintzer ger ett tillbakadraget men gediget intryck. Hans spel har aldrig varit vräkigt, utan snarare noggrant och inlevelsefullt med en särskild känsla för ett tonspråk som snuddar vid bop men ändå är lyriskt och jag tycker att det passar Yellowjackets fint. Han tar inte rollen som Solisten utan som musikern i ett större sammanhang och färglägger i den mängd han tycker att sammanhangt kräver. Ferrante är lika trygg i sitt spel, men tillåter sig att hänryckas en smula mer och i de mer renodlade jazzlåtarna kliver han fram och tar utrymme för att sedan backa tillbaka till sitt mer organiska spel. Dyrt.
Det finns förstås lastbilsflak av nostalgiska skäl att uppskatta Yellowjackets för egen del och jag kan inte bortse från att det är en smula overkligt att sitta tre meter från Haslip, höra hans grymtanden när han spelar solo och se den kupade handställningen när han spelar sin kongeniala walking. Men ändå. Det är något totalt uppfriskande att se fyra män framföra originalmusik grundad på hantverket och lyssnandet. Samspelet. Det är inte artisteri som handlar om att bygga en myt kring sig själv. Det är musik som bygger på det djupa kunnandet, och det som skapas i nuet men ändå bottnar i en tradition av jazz, konstmusik och ett kryddmått rock. Och då funkar det fint med jeans och sneakers.
Kommentarer
Trackback
