En värld i lila
Kollegan B har skrivit Under strecket med anledningen av Morrisseys femtioårsdag och det är en text som är välfunnen, rapp och initierad. Utan att vara någon stor beundrare av födelsedagsbarnet kapitulerar jag inför den metodiskt genomförda genomgången av hans konstnärskap. Det är helt enkelt briljant. Men. Jag vänder mig mot jämförelsen mellan The Smiths och The Beatles. I mina öron har alltid Morrisseys konstnärskap i allt väsentligt handlat om texterna, myten och utanförskapet, inte om de musikaliska innovationerna, musikanteriet och nyfikenheten. Musiken fungerar som en effektiv, ofta distanserad, pose, men det blir inte skäl nog för mina trötta trumhinnor. Men jag vill inget hellre än att bli upplyst om motsatsen. Tror jag.
Kommentarer
Postat av: JS
ska du se honom i sommar? jag vill inte gå ensam nämligen.
Postat av: bernur
Mm, jag förstår det där om Beatles: samidigt, när de engelska tidningarna för cirka åtta eller tio år sedan röstade fram det mest INFLYTELSERIKA bandet (alltså inte DET BÄSTA) vann Smiths före Beatles, och även om jag i texten menade att texterna har haft störst inflytande, så går det inte att undvika hur enormt mycket av hela den engelska britpopen och egentligen ALLT från cirka 1987 och framåt har fått förhålla sig till The Smiths musik. Så jo, jag förstår Beatles storhet, även om jag måste svara som Fröding gjorde när någon pekade ut den vackra naturen: "Jag ser (hör) att det är vackert, men jag känner det inte" ...
Trackback
