walkingbass

IB2 bjöd sina lärare på en storslagen avslutningskväll och det slog mig, ja snarare träffade mig som en stridsvagn, vilken kraft och kreativitet som finns i den klass som snart dansar ut i ett välförtjänt studentrus. Retorik och musik av en kvalitet och känsla  som inte riktigt låter sig fångas i ord varvat med en kemilärare befriad från de spärrar som en miljö av periodiska system, frätande syror och dragskåp normalt kräver. Dukningen som var ett konstverk i sig, maten och den helt fiberbefriade men delikata efterrättsbuffén får mig att tro på sommaren. Den värme, och det obrutna goda humör som mötte oss lärare, är ett minne att plocka fram när vardagens gråkallaste färgskala tapetserar skolkorridorerna i höst. Tre år av ett, i många fall, enträget studerande och försakande är nu till ända och runt läroverksknuten väntar för de flesta elever något helt annat. När jag lämnar festen med den där känslan av lycka och besynnerligt vemod påminner mig eleven A om min gamla paroll: "Bosse, IB är inte värre än en pinne i ögat."