walkingbass

Ser på semin mellan Man U och Arsenal och det är en estetik som nästan inte låter sig förklaras när Uniteds anfall med fyra pass skär, ja strimlar Arsenals lagbygge i små hanterbara bitar och londonlirarna tycks till slut acceptera att de är hjälplöst efter. Ronaldo är en verkligt distinkt killer och Rooney, den gamla divan, sliter och tjänar uppoffrande som defensiv hjälpgumma när han inte sysselsätter sig med att slå de absolut avgörande passen eller får Almundia att längta efter värmen i Spanien. Och Park som springer non stop på mittfältet och stör varje försök till uppspel och Ferdinand, halvgrinig som låser dörren fullständigt i försvaret tillsammans med Vidic som tycks vara överallt.
    Det är den bilden jag vill ha på näthinnan när jag somnar i kväll och om jag hör eller ser att den OlaGlennSladjanGlennTommy försöker att analysera min upplevelse av skönhet med sina kackliga kommentarer och tröttsamma förskoleteckningar är jag rädd att jag måste sjukskriva mig. Gode Gud. Hur mycket går det att tala om det absolut uppenbara i samband med en fotbollsmatch? Jag måste berömma Strömberg och Strömblad som initierat och med ett rörligt fotarbete lyfter fram sådant som jag själv inte alltid ser. Men sen räcker det. Jag upplever inte att all världens förståsigpåare nödvändigtvis måste skriva mig på näsan vad de tycker om en match vars karaktär så kristallklart visats i burken. Låt mig vara. För fasen.