walkingbass

Jag åker buss till kneget och hamnar strax bakom Målaren, ett av stadens verkliga original med ett helt obrutet humör och ögon som är vänliga, glada och uppkäftigt provocerande på samma gång. Det är något i hans sätt att närma sig omvärlden som får mig att ruskas om en gnutta. På bussen reser sig en ung kvinna för att låta en äldre dam sitta och Målaren berömmer hennes agerande och frågar om hon vill ha hans plats i stället. Hon tackar nej, men det hindrar inte Målaren att fortsätta samtalet och han säger skrattande att han brukar hänga knäveck i ledstången i taket när det inte finns plats. Vid nästa hållplats hoppar han av med kryckorna i handen.
    På nittonhundratalet jobbade jag en period på Lijeholmsskolan som låg gudomligt vackert belägen vid Vätterns strand, i dag är det lägenheter där, och jag cyklade ofta längs Vätterstranden till jobbet på mornarna. En septembermånad var sällsamt varm; Vättern var vältempererad och låg inbjudande spegelblank och när jag i sakta mak rullade fram mot morgonlektionen var det omöjligt att inte gripas av den där känslan av fångenskap. Arbete, amorteringar. Fast i systemet. Ungefär. Jag kände mig å andra sidan inte ensam. Horder av löneslavar trampade fram sakta samtidigt som de tittade ut över sjön och tänkte på den sommar som höll på att rinna dem ur händerna.
    En morgon sagda september, halv åtta, rullar jag så på min hoj och jag skall precis svänga av från Vätterstranden när jag ser hur Målaren står och låter morgonsolen torka den brunbrända kroppen efter ett morgondopp. Och i ett för ändamålet avsett cementrör har han tänt en brasa och på ett galler som nog används mest för att grilla korv har han ställt en kaffekanna i plåt och det ryker stillsamt ur pipen. Det är storslaget men ändå nästan pastoralt stillsamt och det är en känsla av paradis. Han ler med hela ansiktet och följer karavanen av cyklar med blicken och ropar med hög och klar röst : Ha det så trevligt på jobbet idag.
    Hela dagen funderar jag på exakt när det där ögonblicket gick förlorat för min egen del. Men det finns kanske kvar.