walkingbass

Jag blir hejdad i trappuppgången i musikhuset av en röst som säger hallå bassman, och jag hejdar mig i steget och tittar in i ett ansikte som är bekant men ändå inte, men snart klarnar allt och vi kramar om varandra. Vi kan inte ha setts sedan 1984 och kanske var det just där vi sågs, i trapphuset. Han, frilansade musiker på genomresa och jag, felfasad lärare och efteråt svindlar allt en smula. Han påminner mig om vårt gamla band och det slår mig att det enda som finns kvar av min gymnasietid nog ryms på ena sidan av ett kasettband. C 60.