walkingbass

Indignerad. Spelar innebandy en timme med kollegorna och inser snart att jag skulle få lika mycket passningar om jag sprang en halvmil i skogen. Bollarna visslar förbi i alla tänkbara höjder och jag känner mig bara trött. Jag minns PO Enqvist från ett TV-program där han lyfte fram bollsportens estetik och han skulle sannolikt gråta, svimma, dunka sitt huvud i väggen om han hade sett det erbarmerliga spel som mitt lag presterade idag. Vuxna människor som inte förstår att idén med ett lagspel är att i någon mån skicka bollen vidare till en kamrat som möjligen är bättre placerad. När jag efter femtio minuters planlöst viftande får något som liknar en passning glider jag graciöst fram längs kanten och skall precis skicka det perforerade bollaset vidare när min klubba hakas. Jag ruttnar och går hem. Jag skall inte spela innebandy mer. Jag skall vara för mig själv istället. Den här veckan. I alla fall.