walkingbass

Jag är pappa till tre tonåringar. Mitt liv är en kamp med labila tonårspsyken (nej, jag vet, jag är inte särskilt stabil mentalt heller) där det gäller att förekomma lömska personangrepp. Jag gnatar om trasiga jeans, för lite kläder, för mycket kläder, tvätthögar som räcker till månen, frukostvanor som inte finns, lämpligheten i att servera femåringen ostbågar och oboy femton minuter innan middagen, läxläsning, städning i deras rum som är så in i bomben stökiga att det inte räcker att säga att de är stökiga för att beskriva deras status. De måste klassas som krigszoner där det likt entrén till Dantes underjord bara är att låta hoppet flaxa iväg över dammtussarna innan du försiktigt sätter ner foten hinsides tröskeln. Men mina barn är snälla. De hjälper till med mycket utan att klaga alltför högljutt. Ofta.
     Igår försökte jag att släcka mina ljusblå i en kvart för att kvickna till efter första skoldagen. Huset skakade och jag trodde som Obelix att himlen höll på att falla ner över mitt huvud då min luttrade fru förklarade att de tävlade på dansmattan till PS2 en våning upp. Självklart. Det är klart att de skall få hållas.
      Idag frågade jag femåringen om hon inte kunde ställa iordning i hallen så att det skulle gå att dammsuga och hon svarade så där östermalmsresignerat att det kan jag väl och satte sig ner och sorterade upp sina storasyskons illaluktande gympapjuck i räta rader och när jag sen skulle gå in i hennes rum och tacka henne för hjälpen, för det var verkligen storstilat, placerade jag min überkänsliga fot på den minsta legobit som skapats. Smärtan var intensiv och jag förstod på femåringen att hon tyckte att det var underligt att jag sa tack för hjälpen med tårar i ögonen. Pappa är mycket känslig.