walkingbass

Vi fnissar när vi hör orden bokslutsbryt och överförbrukande och förvånas över att nöjdelevindex får vila idag, men i grunden är det förstås sorgligt att våra liv styrs av abstraktioner som är så färglösa och så långt ifrån den vardag av meningsutbyten, sökande, tristess och lust att vi verkligen får anstränga oss för att förstå vad orden egentligen har för mening och berättigande.    
    Jag har de senaste dagarna hört mina elever, utan att ens darra på rösten, förklara och resonera kring vad språket har för betydelse för en text, och deras slutsatser kretsar ofta kring hur författarnas språkliga val förstärker budskapet, personskildringen eller textens känsla. Överföringen är förstås enkel och relevant att göra. Våra liv, det gäller sannolikt inte bara i skolans underbara värld, präglas, i en utsträckning som inte går att överskatta, av de uttryck som beskriver vår vardag. Och det går att vara likgiltig eller bli arg, eller kanske tråna efter Tunströms barfötter och dagsljuskyssande eller Torgny Lindgrens mullrande norrlandsidiom, men våra liv förminskas utan att vi märker det genom beskrivningar i en uttryckens fattigdom och färglöshet. Orden blir såpbubblor som långsamt far ovanför våra huvuden, omöjliga att fånga och för transparenta för att kunna undersökas. Men känslan blir att vi är en del av ett slags övergripande ogripbart projekt där vi inte förväntas förstå, men likväl skall delta och vi har i vårt blinda famlande inte ens Kafkas korridorer att följa. Vi är värda så mycket mer.