walkingbass

Åker ut i snögloppet, lördag kväll, i min illasittande smoking och hinner fundera några gånger på om det verkligen är livets djupaste mening att vistas utanför tegelvillan en vinterkväll som den här och plötsligt står jag med min illa sargade bas på magen och spelar gudsförgätna låtar med musiker av högsta karat i Stora Hotellets spegelsal och det är starkt, så starkt att jag trycker in öronproppen så att den snuddar trumhinnan och plötsligt mellan två låtar hör jag någon skrika, lagom spefullt, vad fin du är , och där står en klasskamrat från högstadiet. Vi tittar på varandra, han en smula rund under fötterna, och jag skriker du med, innan nästa låt knackas in. Efteråt står vi med varsin varm korv i handen och han frågar om jag känner igen honom. Hur man kan glömma ett sånt ansikte? Då 1981, Gyllene Tider och Noise och skoltrötthet och nu gifter våra vänner sig för andra gången och vi hajar till när vi hör om livsöden och trauman. Vi är mitt i skiten. Eller livet. Och det är sagolikt.
    Söndagkväll och jag promenerar med Lundells sommarprogram i lurarna och jag ser inte min omgivning. Han är knivskarp. Hans berättelse om pappan, julgeneralen, är så lundellsk i sin nakenhet och närvaro och när han glider över ämnena från sextiotalet till Skåne till den stora ynkedomen är det med ett språkligt, innerligt flow som jag värms av. Av någon anledning har jag aldrig riktigt fallit för Lundells låtar, men jag är svag för hans romaner. Det svullna berättandet som ställer sig vid sidan om den fina litteraturen och i istället för att använda sig av de smartaste referenserna visar en slags närvaro som är oemotståndlig. På samma sätt som Ranelid. De frågar inte om lov. De erövrar språket, gör det till sitt och struntar i vad som är rimligt eller rätt. Flow.