Sjuttitalet, sjuttitalet
Efter ett strandhugg på Klasses trallar jag hem med tre skivor som öppnar mina öron och för att travestera en kaxig rappare från Norrköping så har jag i helgen insett att jag föddes tio år för sent. Jag var för ung under hela sjuttiotalet. Det arbete som väntar mig kanske inte kan liknas vid ett sisyfosdito, men det tar på krafterna att trycka in den svullet läckra sjuttiotalsattityden i lurarna.
Lördag. Det börjar med Keith Jarrets My Song vid middagstid. En LP i skick som ny och det är så daggfrisk jazz att det inte går att sluta lyssna. Jarrett är alltid sin egen, men jag frågar mig om Garbarek har låtit bättre, mustigare och mer uttrycksfull än på den här plattan. Det är betagande. Och Palle Danielsson. Var håller du hus nu? Du borde stå stadigt placerad jämte all världens jazzstjärnor med ditt sublima spel och synnerligen vackra ton. Och My Song. Vilken låt.
Söndag. O´Jays Live in London. Phillysoul. Live. 1974. Och det låter så förgrymmat bra i sitt glittriga överdåd. Det svänger på ett insmickrande och tendentiöst vis med en fläskig brittisk blåssektion och när deras största hit Black Stabbers sprider sig i källarvåningen glömmer jag min värkande rygg och börjar tro att det finns en soulgud.
Måndag. Steely Dan, Can´t Buy A Thrill och jag förlorar mig in i musiken och deras totalt skruvade hemsida och medan jag lyssnar på Reelin´In The Years läser jag på allmusic.com att David Palmer som verkligen är en totalt främmande fågel på skivan i fråga senare lämnade Jethro Tull och nu mer heter Dee Palmer efter en operation av okänt slag. Det låter som en historia värdig Steely Dan men efter några klick bort inser jag att den Palmer som sjunger med den gulliga rösten knappast var symfonipoppande britt med brutala flöjtinslag utan en amerikan som fick foten av Becker och Fagen. Vad hände egentligen med den David Palmer? Jo, det här.
Lördag. Det börjar med Keith Jarrets My Song vid middagstid. En LP i skick som ny och det är så daggfrisk jazz att det inte går att sluta lyssna. Jarrett är alltid sin egen, men jag frågar mig om Garbarek har låtit bättre, mustigare och mer uttrycksfull än på den här plattan. Det är betagande. Och Palle Danielsson. Var håller du hus nu? Du borde stå stadigt placerad jämte all världens jazzstjärnor med ditt sublima spel och synnerligen vackra ton. Och My Song. Vilken låt.
Söndag. O´Jays Live in London. Phillysoul. Live. 1974. Och det låter så förgrymmat bra i sitt glittriga överdåd. Det svänger på ett insmickrande och tendentiöst vis med en fläskig brittisk blåssektion och när deras största hit Black Stabbers sprider sig i källarvåningen glömmer jag min värkande rygg och börjar tro att det finns en soulgud.
Måndag. Steely Dan, Can´t Buy A Thrill och jag förlorar mig in i musiken och deras totalt skruvade hemsida och medan jag lyssnar på Reelin´In The Years läser jag på allmusic.com att David Palmer som verkligen är en totalt främmande fågel på skivan i fråga senare lämnade Jethro Tull och nu mer heter Dee Palmer efter en operation av okänt slag. Det låter som en historia värdig Steely Dan men efter några klick bort inser jag att den Palmer som sjunger med den gulliga rösten knappast var symfonipoppande britt med brutala flöjtinslag utan en amerikan som fick foten av Becker och Fagen. Vad hände egentligen med den David Palmer? Jo, det här.
Kommentarer
Trackback
