walkingbass

Störtlöjligt. Jag ser på Babel där konsten och litteraturens uppgift att provocera diskuteras och jag har sällan blivit mindre engagerad i ett samtal. Det är helt enkelt fånigt. Jag har svårt att ens lyfta en millimeter på ögonbrynet över Konstfacks elever som spelar sjuka och bombar tunnelbanevagnar. Om jag jobbade inom psykvården och fick ta hand om nämnda simulant eller som sanerare fick skura sprayfärg en morgon kanske jag möjligen hade tröttnat en smula. Men nej. Det är så sökt att det blir vattentunt.
    Vid några tilfällen har jag ju förstås blivit rejält provocerad (läs vettskrämd) av yttringar inom, framför allt, ungdomskulturen. Och det säger väl det mesta om hur räddhågsen jag är. När jag som sjuttonåring, ensam på sommarjobb i Stockholm, stötte på punkare för första gången i Gallerian, med tuppkammar och säkerhetsnålar, blev jag så rädd att jag var tvungen att öka takten och sträva ut mot den friska luften. Min rädsla för punkare avtog med åren. Särskilt när jag jobbade som lärare i en av Stockholms förorter. Lidingö. Da hood (för att citera Dorsin). Jag hade flera punkare i mina klasser som gjorde revolt mot det genomborgerliga sammanhang de befann sig i. Och jag gillade deras attityd och inställning till livet och sig själva. En av mina snälla och lite blyga punkare färgade alltid sin tuppkam grön och en morgonlektion kom han till svensklektionen med ansiktsfärg som Hulken i sitt mest uppretade tillstånd. Kamraterna skrattade och han log på snedden när han berättade att han hade använt karamellfärg som uppenbarligen inte tålde regnet.
    Vid ett tillfälle tror jag möjligen att jag själv har provocerat min omgivning. Lumpen. Efter tre månader av total meningslöshet och ångest klev ut på morgonuppställningen i mina raggsockor och sa till mitt befäl, jag ser fortfarande mustaschen vippa av ilska, att jag åker nog hem idag. Jag har inte tid med det här.
    Imorgon färgar jag håret grönt.