walkingbass

Jag tror inte att jag kan beskriva veckan på något annat sätt. Det började egentligen redan förra veckan, när jag åkte till Stockholm per tåg och plötsligt befann mig i en X2000-vagn till brädden fylld av människor som inte alls borde vara där när jag åker tåg. Tågkupéer gör sig bäst om de är fyllda till en tredjedel. Jag hamnar alltid jämte någon som luktar illa eller skall öppna sin snusdosa i tid och otid eller envisas med att prata för högt i telefon för att jag skall kunna sova. Tåg kan vara meditativt och fridfullt men när jag blir omgiven av så många människor som tycks ha en klarare mening med sina liv ångrar jag alltid att jag inte tog bilen. I bilen kan man åtminstone svära högt åt andra bilister. Högljudda svordomar är en mycket dålig idé i en tågkupé. I en bil går det dessutom att uppfinna nya invektiv utan att någon tar illa upp.
    Framme i Stockholm för att gå på en begravning och allt börjar med att jag halkar, faller handlöst. Dryga hundra pannor dånar i backen i Sollentuna och jag tror att jag skall dö av skam, men få såg min ofrivilliga spagat. På kyrkbacken efteråt försöker jag säga något till mannen som förlorat sin fru när han kramar om mig, men jag är för berörd för att formulera något av värde och jag känner mig uteslutande fånig.
    Det bara fortsatte i samma usla anda på måndagkvällen när jag och Rektorn, ja pedagogproletärerna, fick stryk av Kapitalet, Läkaren och Direktören, som under olustiga former vann med 2-1 i en badmintonmatch som fortfarande får mig att oroligt famla efter min Prozac. Fasen. Jag var precis lika klumpig som det går att förmoda. I bastun efter matchen hyllar jag Seals soulskiva och får mothugg av Rektorn som tycker att den är för mesig. Rektorn har den tamaste musiksmak man kan tänka sig och jag kände mig plötsligt tio år äldre.
    Dagen efter, innebandy för första gången på ett år och vi är 5. Fem. Five. Cinq. Innebandy gör sig inte bra i spel två mot tre i en timme. Min bollkänsla är borta. Tejpen på min innebandyklubba kändes som sandpapper och jag rörde mig som en valross i sirap. Och när jag till slut ställer mig lite lojt på backplats får jag ett skott på smalbenet som ger mig tårar i ögonen. Jag avskyr smärta.
    Veckan fortsätter med två rep på två kvällar och jag har spelat så lite bas de sista veckorna att jag får ont i fingrarna. Blåsorna börjar komma och på lördag kommer jag stå och försöka se oberörd ut när jag spelar låtar jag trodde att jag hade glömt för länge sedan med fingertoppar som svullnar. På ett av repen spelade jag med plektrum. Jag kommer aldrig att bli någon bra plektrumbasist. Antingen håller jag så hårt i den slippriga plastbiten att jag får kramp i hela överkroppen, eller också far den som en dödlig projektil i luften. Efter fullbordat rep halkar jag dessutom jag på väg mot bilen. Igen. Jag trodde att jag skulle dö och jag trodde att min bas skulle gå i bitar och såg det som ett tecken från ovan: Håll dig hemma. Ät praliner. TV-sport. Ägna dig åt undermåliga TV-serier. Blogga.