walkingbass

Göterborg Baroque och June Cantores i en tämligen välfylld Sofiakyrka och mina öron kämpar med akustiken i några minuter innan min inre ljudtekniker lyckas sortera upp intrycken och instrumenteringen i den stora efterklangen. Och långt efteråt konstaterar jag att jag tror att jag bara uppfattade tonerna från teorben vid tre tillfällen. Kanske säger det en del om problematiken med att spela på tidstypiska instrument med en uttalad tonsvaghet och ett lite tamt mellanregister.
    Jag är inte tillräckligt mycket konnässör på området för att ge en fullödig recension men jag tilltalas av det chosefria, det enkla och rena uttrycket i sången. Ofta låter barockkörer för mycket skolade operaröster i mina okunniga öron och jag uppskattade därför det slanka, rena och precisa uttrycket hos June Cantores och Göteborg Baroque; musikens porlande polyfoni stördes inte av musikaliska påklistrade manér utan fick tala för sig själv.
    Kvällens höjdpunkt är förstås Bachs Magnificat som i sina korta satser svänger och kränger och pulserar fram i kvicka musikaliska polaroidbilder av en slags musikens evighet. Någon sa efteråt att det här är musik som aldrig tar slut (och gjorde utan att veta det en allusion till Tunströms Juloratoriet)  och det är en rätt träffande beskrivning av Bachs musikaliska lovsång. En fin inspelning finns på tuben.