Jag kan, jag skall

Jag har inte direkt missbrukat mitt utrymme i cyberspace de sista veckorna, och det beror inte på grissprutan. I själva verket var jag den som klarade det följande dygnet bäst, allt medan familjen frossbröt i ett febrigt efterspel. Nej, jag har tappat styrfarten av helt andra skäl. Deep Purples besök i Kinnarps Arena blev ingen höjdare precism vilket möjligen uppvägdes av Esperanza Spaldings framträdande i den norska nobelkonserten, men jag vet inte. Jag har grottat ner mig i uppsatser, läsande och basspelande och levt i min egen lilla bubbla.

Men, jag hade laddat i en vecka för uppföljningen till Plötsligt i Vinslöv. Har du inte sett nämnda dokumentärrulle måste du se den. Den finns på svtplay ett tag till och den är en timme oförställd charm och humor. Jag tror att det underlättar om man som tittare har eller har haft någon kontakt med den svenska landsbygden för att uppskatta det ofördärvade persongalleri som flimrar förbi. Den första gången jag såg filmen satt jag ömsom käpprak i soffan oförmögen att förstå vad jag bevittnade och ömsom vred jag mig i krampaktiga skrattanfall. Det är en sån frejdig timing i klippen och samtidigt växer en rätt ömsint skildring fram av de människor som har tillåtit sig själva att bli en gnutta mer vildvuxna än vad som är vanligt i landet lagom.

Nåväl, i uppföljaren, Plötsligt igen, skruvar jag mer obekvämt på mig när Holgers stök har förvandlats till ren misär och det mesta som skildras belyser hur en kultfilm har förändrat invånarnas insynsskyddade tillvaro till ett något lite påklistrat mediamedvetet beteende. Inte lika förbluffande förstås, men sevärd om ursprungsfilmen finns i färskt minne.



 

Minigolfens solklara samband med flintastek.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0