walkingbass

Jag var på föräldramöte igår. Som förälder. När en av lärarna började förklara betygssystemet och inledde med att det ju inte var som när vi gick i skolan på sjuttiotalet grips jag av en smygande panik och börjar fundera på om någon skulle märka om jag ålar av stolen och sakta börjar krypa ut. Jag är ju rätt liten till växten. Jag kanske skulle kunna simulera en svimningsattack och hoppas att någon ringer efter ambulans och att jag i bekvämt ryggläge blir nedburen för trapporna. Men nej, jag börjar harkla mig och tänker att om jag torrhostar lite så kan jag ge sken av att hostattacken kräver att jag lämnar betygsgenomgången för att inte störa den avgjort viktiga informationen. En annan pappa hann före. Och det kändes som att en plötslig hostepidemi skulle bli för pinsam och vad skulle jag prata med den andra pappan om utanför mellan de krystade hostningarna. Han verkar ju vara en simulant. Det öppna fönstret. Alla tittar ju framåt. Lätt. Jag väntar till någon ställer en fråga om VG och klättrar tre våningar ner på stuprännan och tar mig hem i skydd av mörkret. Skulle jag kunna skylla på en läkartid? Nej. Jag satt kvar. Lyssnade på hela genomgången. Med panik i bröstkorgen.