walkingbass

Har tillringat ett dygn i Göteborg och lämnar här en exakt och vetenskaplig utvärdering för framtida stadsplanering. Låt mig först klargöra följande obestridbara faktum: Trivseln, gemytet, stämningen (ja, jag är frestad att använda ordet nöjdhetsindex men avstår) och det upplevda bemötandet i en stad står i direkt korrelation till det antal meter en besökare måste promenera för att kunna slå sig ned på ett konditori med en kopp bryggkaffe och en av konditor monterad dammsugare. När det stora fikasuget sätter in, måste dessutom en Napoleonbakelse kunna gå att uppbringa inom en promenad på 20 minuter.
    Jag är ledsen att behöva säga det. Göteborg är numera inget annat än ett Latteland. Konditorierna lyser endast med sin frånvaro och där barn jag lekt finns numera bara, endast, inget annat än kaffeserveringar med finurliga namn och menyerna är likadana överallt. Latte, nyttiga smörgåsar och delicatotjafs. Redan vid den första promenaden ser jag med oro hur caféerna har namn som Java, Real Coffee och Opera Café. Ett genuint konditori skulle aldrig bemöda sig om att odla ett varumärke på det sättet. Ett riktigt svenskt konditori har alltid ett efternamn eller ett förnamn i sitt varumärke. Eller möjligen något som syftar på ett genuint bakverk. Malmborgs, Lindströms, Napoleon eller Junggrens för all del. När jag efter min ökenvandring börjar hallucinera om grön marsipan slog det mig att just Junggrens måste ligga kvar i all sin prakt på Avenyn, hittar detsamma och stegar in med ett brett leende som snart stelnar när jag ser de alltför symmetriska skapelserna. Delicato. Jämte de präktiga räkmackorna och sillsmörgåsarna ligger en trave grönsaker som är fabriksgjorda. Det slutar med att jag hukar mig för regnet under markisen med en hastigt ihopsvischad latte.
    Jag sökte en dammsugare och fann en latte. Jag är besviken.