walkingbass

Trots en svårt sargad rygg ställde jag mig på Läkarens planhalva och vi lyckades, trots ett högst mediokert spel från min sida -stel, orörlig, eländig- traditionsenligt manövrera ut Direktören och Rektorn i tre raka set. Det strävsamma paret från näringslivet och pedagogikens högre parnasser svarade för en hedersam förlust och borde i sanningens namn ha vunnit minst ett set, det andra när de hade en ledning med 12-6, men som vanligt misslyckades de med att knyta ihop, avsluta, sätta spiken i kistan, få det sista ordet - ja ni förstår själva.
   Kvällens höjdpunkt var när Rektorn exekverade ett serveess mot undertecknad. Den glädjescen som utspelades för tankarna närmast till en match i TV-pucken och jag kan bara glädjas med min motspelare. Han förtjänade sin poäng och det var en mycket vacker serve.
   Extra minnesvärt var att Direktören uttryckte att han nog menade att vi var det bättre dubbelparet. En fin gest som värmer hjärtat hos en enkel tjugofemöresadjunkt.
   Jag grät mig till sömns igår. Kombinationen pajad rygg och tinnitus gör ingen lycklig, men mest kom nog tårarna av den upphöjda estetik och det graciösa rörelsemönster som Läkaren och undertecknad under stundom bjöd på. Motionsidrott när det är som allra vackrast. Ett konstverk.