Vaughan Williams, Symphony No 2, A London Symphony
Går i rask takt med Vaughan Williams Symphony No.2 som hörbart sällskap, i en inspelning där Andre Previn dirigerar Royal Philharmonic Orchestra; en inspelning som är så lågt mixad att jag ber bilarna omkring mig att stanna och hundarna och deras hussar som försöker ge sken av att deras bestar är att lita på, att springa till skogs. Ett annat irritationsmoment som då och då infinner sig när jag lyssnar på klassisk musik är att jag blir så observant i mitt lyssnande att jag slutar att njuta av musiken. Jag försöker så intensivt följa hur temana flyttas runt i de olika instrumentgrupperna och behandlas och kontrasteras att jag emellanåt har svårt att hitta min egen känsla för musiken.
Men efter ett tag sjunker jag in i de storslagna, rena och mycket skarpt tecknade linjerna och den mörkt undertryckta stämning som ställs som en antites till de mer folkloristiska och sprudlande inslagen och när andra satsens Lento tar vid är jag tvungen att stanna mitt i en lövhög för att bara absorbera den fantastiska instrumenteringen och den fulländade skönhet som är framförd utan förbehåll och med en närmast filmisk storslagenhet.
A London Symphony är ju Vaughan Williams egen undertitel och innebär i sig en paradox. Kan en symfoni berätta en historia, skildra en miljö, ett konstverk eller var Vaughan Williams idé av mer pedagogiskt snitt; han ville kaske ge lyssnarna en referenspunkt att hänga upp de klangliga abstraktionerna på? Vaughan Williams lär själv ha undsluppit sig att att andra satsen påminner om en novembereftermiddag vid Bloomsbury Square. Det verkar som ett träffsäkert visuellt ackompanjemang.
Det här är definitivt klassisk musik för den som vill börja söka sig in i ny klangvärld bortom populärkulturens alla yttringar men tycker att Mozart treackordssprudel är för uppåt och stiliserat. Det är musik som har ett aldrigt sinande flöde och som inte riktigt blir färdig ens i lyssnarens öra utan lämnar en känsla av en mycket skör storslagenhet.
Men efter ett tag sjunker jag in i de storslagna, rena och mycket skarpt tecknade linjerna och den mörkt undertryckta stämning som ställs som en antites till de mer folkloristiska och sprudlande inslagen och när andra satsens Lento tar vid är jag tvungen att stanna mitt i en lövhög för att bara absorbera den fantastiska instrumenteringen och den fulländade skönhet som är framförd utan förbehåll och med en närmast filmisk storslagenhet.
A London Symphony är ju Vaughan Williams egen undertitel och innebär i sig en paradox. Kan en symfoni berätta en historia, skildra en miljö, ett konstverk eller var Vaughan Williams idé av mer pedagogiskt snitt; han ville kaske ge lyssnarna en referenspunkt att hänga upp de klangliga abstraktionerna på? Vaughan Williams lär själv ha undsluppit sig att att andra satsen påminner om en novembereftermiddag vid Bloomsbury Square. Det verkar som ett träffsäkert visuellt ackompanjemang.
Det här är definitivt klassisk musik för den som vill börja söka sig in i ny klangvärld bortom populärkulturens alla yttringar men tycker att Mozart treackordssprudel är för uppåt och stiliserat. Det är musik som har ett aldrigt sinande flöde och som inte riktigt blir färdig ens i lyssnarens öra utan lämnar en känsla av en mycket skör storslagenhet.
Kommentarer
Trackback
