Putte Wickman & Sivuca
Sen kvällspromenad med Wickman och Sivuca i lurarna och jag håller på att dö av skräck trenne gånger i höstmörkret. Första gången skrämd av en vålnad som lyser med ficklampa och skriker (det visar sig vara en ung dam som skäller på sin hund), andra gången av ett så genomträngande skrik att mitt hjärta slutar att slå ( det visar sig vara en ung dam som skäller på sin hund) och tredje gången då jag tror att jag är på väg att attackeras av ett monster i vitt, vilket visar sig vara en högst stationär trädgårdssvan i betong.
Åter till musiken. Putte Wickman & Sivuca är en skiva från 1969, latinlåtar med svenskt komp och nämnda Wickman och Sivuca som solister och det är en rätt trevlig kombination, men min första spontana reflektion är att Putte Wickman var ett unikum som jazzmusiker såtllvida att han faktiskt blev bättre med åren; hans musicerande var på något sätt alltid på väg och jag förbluffades ofta över hur han de sista åren var mer elastisk, respektlös och obegränsad som solist för varje gång jag hörde honom. I ljuset av det kan jag tycka att Wickmans solon i något fall låter en smula yxigt och fyrkantigt på plattan och att de riktiga fyrverkerierna avlossas av Sivuca, vars dragspelssolon, synkade med en virtuos scatsång är helt gränslösa. Han får dragspelet att tänja och bända som en gitarr med hjälp av rösten och han får rösten att låta som ett ackord med hjälp av dragspelet och allt sker i ett så fräsande flöde att det bara är att hålla i sig och hänga med i kurvorna. Sivucas tonspråk känns helt fräscht och tidlöst med en touch av blues och ett rätt slickt uttryck. Skivan svänger men på ett sätt som inte riktigt åldrats med värdighet; kompet spelar sina latinkomp pliktskyldigast och det biter sällan till ordentligt. Möjligen är det en soundfråga. Cymbaler och hihat låter klumpiga och tjocka och det låg möjligen i tidens ideala sound, vad vet jag, men det förtar inte Sivucas och Puttes musikantiska spelglädje.
Åter till musiken. Putte Wickman & Sivuca är en skiva från 1969, latinlåtar med svenskt komp och nämnda Wickman och Sivuca som solister och det är en rätt trevlig kombination, men min första spontana reflektion är att Putte Wickman var ett unikum som jazzmusiker såtllvida att han faktiskt blev bättre med åren; hans musicerande var på något sätt alltid på väg och jag förbluffades ofta över hur han de sista åren var mer elastisk, respektlös och obegränsad som solist för varje gång jag hörde honom. I ljuset av det kan jag tycka att Wickmans solon i något fall låter en smula yxigt och fyrkantigt på plattan och att de riktiga fyrverkerierna avlossas av Sivuca, vars dragspelssolon, synkade med en virtuos scatsång är helt gränslösa. Han får dragspelet att tänja och bända som en gitarr med hjälp av rösten och han får rösten att låta som ett ackord med hjälp av dragspelet och allt sker i ett så fräsande flöde att det bara är att hålla i sig och hänga med i kurvorna. Sivucas tonspråk känns helt fräscht och tidlöst med en touch av blues och ett rätt slickt uttryck. Skivan svänger men på ett sätt som inte riktigt åldrats med värdighet; kompet spelar sina latinkomp pliktskyldigast och det biter sällan till ordentligt. Möjligen är det en soundfråga. Cymbaler och hihat låter klumpiga och tjocka och det låg möjligen i tidens ideala sound, vad vet jag, men det förtar inte Sivucas och Puttes musikantiska spelglädje.
Kommentarer
Trackback
