walkingbass

Höstlovet medför den där känslan av att det är helt i sin ordning att rulla i gång en film vid midnatt. Och jag grottade ner mig djupt in i anderssonland i går i Du levande och för en rätt okunnig är det fascinerande hur Roy Anderssons repliker och beiga miljöer lämnar en stämningsstämpel långt in i själen. Bortom det som går att beskriva skildras den ynkliga människan med en sorglig ömhet och klarsyn och en humor som lyfter fram det tragiskt varmblodiga. Tvehågsenhetens kranka vanilljgula hy målas upp med en sådan skärpa och känslan av att aldrig veta vart filmen är på väg är helt enkelt uppfriskande i den torktumlargråa ateljémiljön. Dessutom, finns det någon annan som genom rent komersiella reklamfilmer på samma vis har förstärkt, kommenterat och befäst sin identitet och särart?