walkingbass

Just som jag sågat Bengt Ohlssons roman Hennes mjukaste röst så får jag en varm känsla i bröstkorgen när jag läser hans krönika i dagens DN och jag inser att jag förmodligen är för dum för att förstå hans storhet i den av undertecknad ankelsågade romanen. Eller också är det så att hans briljanta prosa är mer briljant i krönikorna än i hans senaste romaner. Kanske.
    Jag känner mig alltid lika dum när författare, eller artister för den delen, ger svar på tal på det där viset. Det är som en fingervisning från ovan att pysen du borde koncentrera dig på dina egna vardagliga sysslor och låta kamraterna med friska celler i skalet sköta om konsten ett tag. Hursomhelst tror jag att Ohlsson skall få verka utan min kritiska röst som ackompanjemang ett tag.
     Om du ändå klickar på DN-länken, passa på att läsa Märta Myrsteners krönika från förra veckan. En del kritik av medelålders män är kalibrerad med samma precision som ett hammarslag i huvudet; den här är mer som ett nålstick i ryggen.