E.S.T. Leucocyte
En skiva improviserad musik och jag har skjutit den framför mig i en månad nu, som om jag egentligen inte ville höra den, kanske rädd för att bilden av E.S.T. skulle fördärvas. Men 68 minuter senare sitter fortfarande ett sound, ett ljudlandskap kvar i huvudet som om det etsats fast i trumhinnorna; det är starkt. Vad som skulle kunna ha blivit ett modalt mischmasch blir istället en söndertrasad ljudbild där industribeat samsas med otaliga överstyrningar och en rätt ogästvänlig musikalisk miljö. Den ursprungliga jazztrion tar improvisationen in i den elektroniska musikens skepnad där det musikaliska uttrycket sträcker ut sig i långa linjer eller flimrande ostinaton som inte riktigt möts utan snarare trasar sönder.
Jag har svårt att inte tycka om idén, men samtidigt finns det en inbyggd problematik i inspelningen eftersom den energi, skapad genom åratal av samspel, som för musiken framåt kanske i grunden inte är lika intressant på skiva som i en livesituation. Dessutom infinner sig en viss trötthet på just det överstyrda soundet, och jag tycker personligen att de inspelningar som närmast är att likna vid progressiv pianometal inte riktigt fungerar. Men. Emellanåt söker sig ett gnistrande tema fram och ställs mot Berglunds och Öströms stålgrå fond och det svindlar för ett ögonblick av kontraster och skönhet.
Esbjörn Svenssons ganska muskliga anslag och hans sätt att placera sig i musikens kraftcentra är genuint, och skivan är naturligtvis intressant som ett avslutande dokument om en pianotrio i ständig rörelse, men kanske framförallt en påminnelse om att det musikaliska landskapet tål att utforskas med vidöppna öron mot olika traditioner. Vilken kompassriktning Esbjörn Svensson Trio skulle haft får vi aldrig veta.
Jag har svårt att inte tycka om idén, men samtidigt finns det en inbyggd problematik i inspelningen eftersom den energi, skapad genom åratal av samspel, som för musiken framåt kanske i grunden inte är lika intressant på skiva som i en livesituation. Dessutom infinner sig en viss trötthet på just det överstyrda soundet, och jag tycker personligen att de inspelningar som närmast är att likna vid progressiv pianometal inte riktigt fungerar. Men. Emellanåt söker sig ett gnistrande tema fram och ställs mot Berglunds och Öströms stålgrå fond och det svindlar för ett ögonblick av kontraster och skönhet.
Esbjörn Svenssons ganska muskliga anslag och hans sätt att placera sig i musikens kraftcentra är genuint, och skivan är naturligtvis intressant som ett avslutande dokument om en pianotrio i ständig rörelse, men kanske framförallt en påminnelse om att det musikaliska landskapet tål att utforskas med vidöppna öron mot olika traditioner. Vilken kompassriktning Esbjörn Svensson Trio skulle haft får vi aldrig veta.
Kommentarer
Trackback
