walkingbass

Såg Michael J Fox i Inside The Actors Studio en sen kväll och blev tagen av den dynamit som den av sjukdom märkta Fox med en så självklar energi levererade. Han berättade bland annat om sin ungdoms bana som musiker och hur hans pappa inte kunde förstå logiken i att hyra ljudutrustning för 100 dollar för att få senare få 50 dollar i gage. Hans pappa var matematiskt lagd och Michael J kunde på inga villkor förstå poängen med matematiken. 2+2 blir alltid 4 oavsett vem som räknar. Vad är poängen med det, undrade Fox och jämförde med hur han i arbetet med dramatik och texter tvingades vrida och vända på texten för att konstatera att det fanns en mängd "rätta svar" på hur texten kan tolkas.
    För mig fungerade programmet som en påminnelse om det självklara, och jag satt med ett svagt leende när jag drog mig till minnes alla gånger som jag av olika skäl plötsligt har fått se texter ifrån nya perspektiv. Mitt allra starkaste minne är den tolkning av en av Boyes dikter som jag fick av min praktikhandledare Sven Arnér på Skärholmens gymnasium på åttiotalet. Jag satt långt efter min torftiga genomgång med en stackars handelsklass och bara tittade på texten och det var som om han hade lyst med en ficklampa rätt in i evigheten och jag kände mig så tacksam och samtidigt så korkad. Han var helt enkelt sagolik. Den bäste.
    Dessutom. Alla otaliga gånger som elever har analyserat och vridit och vändit på texter med helt oförstörda ögon och jag  har suttit med fullständigt tappad haka och insett att två och två kan bli något helt annat.