Under tiden, någon helt annanstans
Då och då tycks det som om det inte är läsaren som väljer sin bok utan snarare boken som väljer sin läsare. Fenomenet har drabbat mig flera gånger i samband med besök i Stockholm. Jag har ett antikvariatsstråk där jag brukar promenera, eller varför inte flanera, som förr eller senare slutar med ett besök på Antikvariat August en bit upp i Drottningsgatsbacken. När du befinner dig på Drottninggatan har du två val att göra. Du promenerar antingen bort mot Gamla stan och tittar in på Bok och Bild strax innan Riksdagshuset, affären med alla vykortssnurrorna utanför och en slags bokoutlet i källaren, där du kan hitta förlagens osålda diktsamlingar, underliga antologier, eller varför inte två av fjorton band av ett litteraturhistoriskt uppslagsverk. Om du istället går mot turistströmmen och vandrar åt andra hållet, förbi PUB, så kommer du strax möta ett pärlband av antikvariat där timmarna försvinner fort. Något, så exklusivt att det inte är någon idé att fråga efter skönlitteratur, men strax, en bit upp i backen, ligger Antikvariat August som är en liten trivsam boklåda som både säljer nya och vällästa böcker. På August har man ett rätt begränsat urval av skönlitteratur, men personalen har istället vinngjort sig om att plocka ut guldkornen och placerat verken lätt överskådliga i ett par hyllor och jag brukar oftast vandra ut med ett par böcker i handen.
När jag var där sist var jag på jakt efter något helt annat, men gick ut med Göran Tunströms Under tiden och Maskrosbollen, varför vet jag inte. När jag börjar bläddra i Under tiden så möter mig en snirklig handstil i blå bläckskrud på ett av försättsbladen med frasen Hälsningar Göran Tunström och mitt hjärta hoppade över två slag innan jag började läsa.
Under tiden är en bok som till det yttre skildrar författarens väg genom, eller snarare i, en sjukdomsperiod som inleds med att en infarkt slår ut likt en blomma och avslutas med en operativ behandling av lungcancer. Men så är enkelt är det inte att beskriva Under tiden. Det hade inte varit förenligt med Tunström. Emellanåt, korta anteckningar av dagbokskaraktär från Koster, ja nästan som en - blogg - emellanåt reseskildringar och episoder med kafkaeska drag som när GT blir uppsökt av Sven D med orden: -Jag är uppriktigt ledsen, men jag har inte tid. Jag, skulle bara, tyvärr, meddela att jag är tvungen att döda er.
Den stora glädjen med att läsa Under tiden är emellertid knuten till resonemangen om vad det innebär att vara författare och människa. Hur det växer gräs mellan tangenterna eller hur mycket Tunström älskar Tessa Schneideman i Juloratoriet och hur han skildrar den lyckliga kreativa processen vid skapandet av Om Smekningar i samma roman eller tidigare får se ett romanprojekt kapsejsa totalt. Jakten på trovärdigheten, det rätta anslaget och den bärande idén och den levande personskildringen. Vi får också möta GT i kontakten med branschen där han en gång blir inbjuden till Kina för att berätta om Selma Lagerlöf, men förstår vid ankomsten att arrangören tror att han ÄR Selma Lagerlöf. Hisnande.
Ett av Tunströms kännetecken är att han som en värmländsk historieberättare med saliven synlig i ena mungipan berättar sina historier med en färsighet och lust som är oemotståndlig och attraktiv. Samtidigt är han de många skiktens Mästare med mängder av stoff och invävda referenser att gräva i för den som vill. Och. Språket. Det finns en slags genomskinlighet och direktkontakt i hans språkbehandling som gör att en del av hans formuleringar går direkt in i hjärtat utan att passera någon kvävande analys. Hur många författare drömmer inte om att nå dit; att språket inte är en barriär, ett manér eller ens ett färdmedel, bara något att lämna över till läsaren att dricka som en vätska som assimileras redan i strupen.
Tunströms inledningsmeningar, kärnmeningar, nyckelmeningar skulle kunna fungera som skola för alla som någon gång har försökt att skriva en text. Hur skall man kunna undvika att läsa avsnitt som inleds med Dumt var det att göra sig av med Gud, eller Jag är en människa utan världsåskådning? Det är Tunströms väsen; det går inte att värja sig och mitt i livets komplexitet skildras det lilla i det stora, plommonträdet på Koster, stenarna och den vackraste kärleksskildring jag har läst på länge. Efter operationen:
Den smekande handens ängsliga vandring över den andres minerade
kropp: goddag.
Den lätta löjligheten är ett av de älskandes vackraste uttryck: god-
dag själv, du min oövervinnerliga dualitet. Snart orkar jag fram till
din halsgrops stillhet-.
Kommentarer
Trackback
