walkingbass

Såg Sharon Jones på Letterman för några veckor sedan och reste mig sakta ur soffan när jag såg vad som inte kan beskrivas som något annat än en kvinnlig reinkarnation av James Brown och jag blev förstås charmad av den retrosoul som poppade ut ur TV:n. Men. På skivan 100 days, 100 nights är det en annan sak. Det gamla känns lite påklistrat även om det naturligtvis är kompetent och charmigt på sitt sätt. Det är en skenbart enkel manöver att använda det sound och tonspråk som fanns i det souliga 60- och 70-talet. Det som är svårare att ersätta är förstås energin och det personliga hos Bootsy, Junior och de andra one-of a-kind-musikerna Trivsam miljömusik, men jag vet inte om det var det jag längtade efter.