walkingbass

Joni Mitchell har gjort så mycket fantastisk musik, men frågan är om inte det här är hennes allra mest vitala period. Det bubblar, svänger och musikerna pratar i munnen på varann och Joni Mitchell sjunger med sin säregna frasering och ser befriad och lycklig ut. Jaco Pastorius basspel är skuret i guld och i mina öron är det här kanske det mest attraktiva han har gjort. Trots sin übertekniska sida så bottnar han här i de rörliga motowngrooven och det är fjäderlätt samtidigt som hans spel är helt orubbligt. Och Metheny. Spelar mycket men lyckas placera sig i ljudbilden så att han kommenterar och inflikar så att Mitchells sång får fritt spelrum. Det är så välbalanserat och homogent mitt i det sjuttiotalsstök som börjar få ett lite mer slickt uttryck. Det är magi.